Jag tror att jag har försummat sorgen, för nu har den kastat sig på mig… Det kan vara för att livet suger just nu också, jag behöver min mamma.

Jag kan inte sluta tänka på hur det borde ha varit… på hur det skulle vara nu om hon fanns. Om hon inte var sjuk, om hon inte dog. Göteborg var så bra för oss, jag gick ned i vikt, jag skulle ha haft en massa vänner… det finns några personer i Göteborg som jag önskar att jag hade umgåtts med mer.

I alla fall, jag gick ned i vikt, mitt hår växte som fan och var fint, min hy var fin, jag började verkligen trivas med mig själv och jag älskade Göteborg, och vi skulle ha bott där nu, jag och mamma i vår finaste lägenhet någonsin. Vi hade flyttat så många gånger, säkert runt 20 gånger och det här var verkligen den finaste lägenheten, det var stor och mysig. Läget var PERFEKT, 2 minuter från spårvagnen, 20 minuter tog det att åka till Göteborgs centrum. Den stora fina balkongen där vi skulle grilla. En halvtrappa upp, inte jobbigt alls. Allt var så jävla perfekt, på riktigt. Det enda dåliga var hennes sjukdom, varför var det tvunget att vara så?

Jag tittade på Greys anatomy igår, när Meredith’s mamma har dött och Richard sitter och pratar med henne. Jag minns… jag minns mamma, jag minns att hon var varm, jag minns käken som jag tyckte var så obehaglig, jag minns känslan… jag skulle aldrig mer se henne, hon fanns inte, det var min underbara varma mamma med de mjuka kinderna och de små händerna men hon var inte där.

Varför måste livet vara så jävla orättvist? VARFÖR ska man kämpa för något som är så jävla vidrigt?

Jag har halkat tillbaka, jag steg, jag mådde så mycket bättre ett tag men jag orkar inte för livet består bara av motgångar, det blir inte bättre, det känns som en fasad när man mår ”bra”, det är inte äkta. Jag tror inte på lycka, jag tror inte att det existerar och jag tänker sluta försöka nå dit för det kommer aldrig hända. Jag skiter i det.

Ja, jag tycker synd om mig själv, jag erkänner det och ni får tycka att jag är en idiot, att jag ska sluta gnälla för att jag skulle kunna ha det mycket värre men så känns det fan inte för mig. Jag förlorade den viktigaste personen i mitt liv, ska jag vara tacksam för att jag inte bor i Afrika och svälter då? Fan heller!

Jag är arg på livet, jag är arg och frustrerad att jag inte har mer ork. Jag hatar det faktum att jag inte orkar ta hand om min lägenhet, att jag inte orkar städa, jag hatar att jag inte har diskat på en månad för att jag inte orkar. Jag orkar inte. Förra veckan var så jävla vidrig på fler sätt än det jag har skrivit om.

Jag vill inte vara här.

Jag vill vara i den fina lägenheten med min underbara bästa mamma i Göteborg, jag vill umgås med Ida och hennes vänner, jag vill dricka te med Nikita och prata snusk, jag vill krama min underbara Yoshiko, jag vill gå på shock en gång i veckan och dregla på saker som jag inte har råd med.

Jag älskar mina vänner här, jag älskar min underbara pojkvän, jag älskar min mormor som är bäst i världen, men fatta vad splittrad jag är när jag hela tiden vet att allt det här är för att min mamma dog… Jag är inte otacksam… jag är så glad för alla underbara människor i mitt liv, men ja… jag hoppas att någon förstår.

 

Jag är i en jävligt långvarig period nu där jag har jävligt svårt att leva med mig själv. Jag har så dåligt samvete för allt och jag är rädd för att öppna käften för jag kanske säger något dumt, något att ångra, något töntigt, något som får mig att hata mig själv ännu lite till. Jag vill verkligen inte vara jag.

 

Tack Jonathan för att du orkar.

Tack Stina och Parisa för att ni är mina systrar, för att ni alltid står vid min sida.

Tack Mejlin för all kärlek.

Tack Mormor för tryggheten.

Tack kissarna för alla skratt.

Tack mamma för att du var du.