Nu blir det till att skriva av sig lite, ingen behöver läsa om de inte orkar.


Jag läser en bok just nu, säger inte vilken det är för då spoilar jag den.
I alla fall så får man reda på mitt i boken att hennes man är död, vilket man inte förväntat sig. Jag hanterar all sorts död jävligt dåligt känner jag. Det här är en roman och ändå blev jag helt förstörd och tyckte att hela världen var skit o.s.v :P
Men iallafall, hon skrev om lite som jag kände igen mig i så nu skriver jag om det för att få det ur  systemet.


Det första var att hon kollad på ett roligt program och tänkte "Det här måste jag berätta för ******", det hände mig bara en gång tack och lov men jag minns precis hur det kände, så fruktansvärt smärtsamt.
Jag har skrivit om det förut men jag skriver om det igen; Det var på Julafton när jag nyss berättat för min farfar att mamma dog den natten och han stod och kramade mig jätte hårt så näsan klämdes ihop och jag kunde inte andas, jag skrattade i huvudet och tänkte "Det här måste jag berätta för mamma" och i samma sekund slog det mig med en enorm kraft, jag kan inte.... hon finns inte. Helvete vad ont det gjorde.

Det andra hon beskriver är tanken på att hennes man är ensam, död och ensam någonstans.
Det kände jag också, fast inte på samma sätt som henne. Men det var när jag visste att de hade kremerat mamma men kunde inte jordfästa(eller vad det nu heter) henne än, jag tänkte att hon fanns där i sin lilla urna någonstans helt ensam och det gjorde mig orolig och ledsen, även innan de hade kremerat henne tänkte jag på hennes kropp på bårhuset. Det var just det är hon var ensam, och samtidigt känslan av att det är så jävla fel. Varför i helvete ligger min mamma i ett rum som ska hålla henne kall så att hon inte ruttnar?!

Jag vet inte vad det är med mig just nu. Det är en händelse som jag inte tänker skriva om här för det är personligt om en släkting som har fått mig att inse hur lite jag har hanterat mammas död. Jag är så långt ifrån någon slgas fred med det hela så det är sjukt. Det har gått mer än 2½ år, någon jävla vart borde jag ha kommit?
Visst, jag har lättare för att leva med det men det känns ändå inte som att någon skillnad har skett... men ja, det tar väll tid I guess.



Förra veckan åkte jag, mormor och hennes syster till svenstavik för att gå på dollarstore där. Det var en underbar dag, vi var ute i sju timmar, åkte på en massa annat och på sätt och vis var det jätte roligt, skönt att komma ifrån stan o.s.v. Men min saknad för mamma var enorm den dagen eftersom vi brukade göra så, när vi hade tråkigt tog vi bilen och åkte någonstans, även om det bara var att åka runt berget och kolla på utsikten eller bara åka på äventyr till nya ställen där vi inte åkt förut. Fy fan vad jag saknar det.

En annan sak, jag hatar att bo ensam. Självklart finns det fördelar men jag vill inte, jag vill bo med min mamma.

Nu ska jag iväg till stan med väldens bästa underbaraste mommo <3

Ha det bra.

Over and out.