Jag behöver skriva av mig för jag bär på en massa känslor och tankar som ja... jag lyckas inte bli av med dem. Jag har aldrig mått såhär dåligt, aldrig någonsin... och det handlar inte om att det är mer intensivt. Visst att det är jobbigt att må så dåligt så det känns som att man ska dö, så det känns som att man aldrig kommer kunna sluta gråta, men det här känns värre. Jag får ingen pause.

Det brukar vara så att jag mår dåligt ett tag, sedan får jag minst en veckas pause, en vecka då jag får må bra och slipper jobbiga känslor men jag minns inte när jag hade en sådan vecka sist. Det är över 3 månader sedan i alla fall. Jag är så trött, så fruktansvärt trött...

Jag kan i princip inte känna glädje, kärlek o.s.v. Positiva känslor verkar inte extistera i mig just nu, det är som att jag inte orkar känna bra känslor, som att det inte finns plats och det är det värsta.

Inte att må dåligt, utan att inte kunna känna bra känslor. Jag vet när jag borde vara glad eller tacksam eller lättad, men jag känner det inte. Jag känner mig så jävla trasig.

Jag vet hur jag ska bete mig, jag vet hur jag ska reagera, så jag gör det... om jag vet att jag borde vara glad över något så låtsas jag som jag är det även fast jag inte känner det.

Det påverkar allt, det påverkar min förmåga att fungera som människa. Jag känner mig inte som mig själv och jag tror att det märks.

Det ultimata beviset på att saker och ting är fel är sex... oavsett hur dåligt jag har mått så har sex alltid haft en plats. Jag har kunnat må bättre när jag har tänkt på sex, jag har kunnat komma ifrån ångest genom att tänka på sex, när jag har har haft sex så brukar jag må bra i typ en vecka. Sex har alltid fått plats, men inte nu. Jag orkar knappt tänka på sig, jag får anstränga mig som fanför att bli upphetsad och även om jag blir upphetsad så känns det inte fullt ut. Jag kan högst njuta av att jag har haft sex i en timme, istället för en vecka, och sedan kommer allt tillbaka.

Jag känner mig verkligen inte som mig själv, allt känns så fel och jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig ur det. Jag är så jävla trött på att må dåligt nu, 12 år... 12 jävla år av depression, ångest och självhat. Ångesten har funnits hela mitt liv. Varför kan det aldrig bli bra? Jag försöker ju verkligen. Jag är inte en sådan som sitter och tycker synd om mig själv och inte gör något åt det. Jag försöker, hela tiden, jag har jobbat ihjäl mig hos en psykolog i nästan tre år, jag går på ungdomsgrejer fast jag inte orkar. Nu har orken tagit slut, nu orkar jag inte. Jag fick sluta på senaste ungdomsgrejen för jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte.

Jag är så jävla stressad hela tiden, jag känner det i hela kroppen och har huvudvärk varje dag. Minsta lilla grej utlöser stressen, det kan vara något så enkelt som att bussen tvärnitar. Det känns som att något exploderar i min kropp och jag får huvudvärk, ont i magen och mår illa. Så trasig.

Och jag känner mig ensam, för alla är så färdiga mitt mående, vilket jag har total förståelse för. Men ingen orkar längre, de vet att jag klarar mig, de vet att jag inte kommer avsluta mitt liv eller skada mig själv på något sätt. Men jag känner mig ensam, jag känner mig besvärlig och vågar inte prata, jag är trött på att prata för det gör ingen skillnad, jag är trött på att prata för det är alltid samma sak. Jag vågar inte säga till folk att det jag önskar just nu är att få slippa allt. Men nu säger jag det, jag längtar bort, men jag är fast här och det kanske är bra, jag vet inte. Ingen oroar sig för mig längre, men jag är orolig... för första gången någonsin är jag verkligen orolig för mig själv. Orolig för att jag faktiskt inte ska orka, orolig för att jag, efter all ansträngning, faktiskt kommer ge upp. Jag är orolig.

Jag vet inte om jag tycker synd om mig själv, jag kan undra varför det måste vara så jobbigt, varför ingenting kan vara lätt, jag kan önska att jag hade ett bättre liv, något som fungerade i alla fall, jag kan önska att jag hade en familj. Min relation fungerar bra, men blir skadad pågrund av mitt mående, för att jag har ingen ork. För att jag fräser och ryter hela tiden, blir sur för ingenting, är ledsen hela tiden. Så mitt mående förstör det enda som faktiskt är bra.

Som sagt, ingenting hjälper... det hjälper inte att unna mig själv något, det hjälper inte att spela, det hjälper inte att ha sex, det hjälper inte att skriva, det hjälper inte att gråta, det hjälper inte att umgås med de jag älskar, det hjälper inte att rita, det hjälper inte att lyssna på musik. Ingenting hjälper och jag börjar få panik. Jag har börjat få dåliga tankar och jag vill inte ha sådana tankar, jag tycker inte om sådana tankar.

Jag vet inte vad jag ska göra...