Senaste gången jag var hos min psykolog så ställde hon en fråga, och mitt svar förvånade mig, för jag har inte tänkt på det innan.

Frågan var: "Känner du dig deprimerad?"
Mitt svar: "Nej".


Det är första gången någonsin som jag helt ärligt kan säga nej till den frågan.
Jag känner mig inte ett dugg deprimerad, jag känner mig mer positiv, stark och motiverad än jag någonsin gjort.
Jag har slutat noja så mycket, självklart nojar jag ibland eftersom jag har det inbyggt, men skillnaden är enorm.
Jag känner mig mer självsäker, jag går inte runt och hatar mig själv längre, jag tror inte ens att jag ogillar mig själv speciellt mycket, bara ibland.

Jag pluggar matte B och det går bra, jag har inte gett upp (jag brukar alltid ge upp), jag har äntligen börjat städa upp i min lägenhet ensam, och det är ett jävla mirakel kan jag säga :P

Min största stolthet är dock; Jag gymmar. Jag försökte börja gymma för ca. två år sedan men gav upp ganska snabbt.
Efter det har jag inte riktigt vågat börja igen för jag har varit så rädd för att misslyckas, lägga ut onödiga pengar.
Men när min vän stina sade att hon skulle börja så kände jag att jag också ville, och nu har vi gymmat i ungefär 4 månader. (med vissa pauser).

Och något som verkligen förvånar mig; Jag har blivit motiverad att sluta med colan. Jag har ju alltid vetat att det var dåligt såklart men jag har inte ens orkat tänkt på att sluta för att abstinensbesvären är så jäkla jobbiga.
Men jag vill gå ned i vikt, och träningen kommer inte ha någon vidare effekt om jag inte slutar med colan.
Jag ska höra med fru psykdoktor om hon har några tips på hur man skulle kunna underlätta de besvären.

Jag börjar tycka om att leva, jag har aldrig någonsin tyckt om att leva, men nu gör jag det och jag ser faktiskt en framtid utan att bli rädd. Och jag har nästan aldrig ångest längre.

Tjoho!