Jag och mamma hade en speciell relation med våran fina Renault 19, grodan som vi kallade honom.

Vi åkte ofta ut, bara för att åka, vi åkte runt frösön, till krokom o.s.v. utan något speciellt mål och det var så mysigt. Det var i grodan som vi åkte sista resan tillsammans, från Göteborg till Östersund, det var mot grodan som mamma stod och lutade sig natten mot julafton när hon kvävdes.

 

För ett tag sedan fick jag höra att någon i närheten av min pojkvän hade köpt grodan, den var en person som hade sett honom och jag kände på en gång att jag också vill se honom, men jag har inte förstått vart han stod.

Men för någon vecka sedan så såg jag en grön Renault 19 en bit bort på en liten parkering men gick inte dit.

Idag var jag ute och gick med Roy, såg bilen och bestämde mig för att gå och titta.

Det första jag ser är registreringsskylten som jag fortfarande minns, fast jag inte har sett grodan på nästan 5 år.

Sedan såg jag hans röda öra, en backspegel som vi fick köpa när den förra gick sönder och det fanns ingen i grön så den är mörkröd.

 

Jag hade aldrig kunnat tro att en bil skulle kunna skapa så många känslor, jag började nästan gråta när jag stod där och tittade på honom. Lilla grodan, grodan med alla minnen.... Jag ville inte gå därifrån, jag önskar att jag kunde ta med mig honom. Nu är det någon annan som kör honom, någon som inte vet hur speciell och fin han är.

 

Jag saknar mamma och jag saknar vårat liv ihop, jag saknar att åka runt med henne och göra inget.

Fina mamma och fina grodan <3