När jag ändå håller på...

Publicerad 2013-09-25 21:00:00 i Gnäll,

Förra inlägget drog upp känslor som nog har varit undanstoppade ett tag för fy helvete vad dåligt jag mår nu.
 
Min praktikplats, den är på frälsningsarmén (nej, jag är inte troende), jag har inte någon speciell syssla där egentligen. Men de öppnade inte för allmänheten förns idag så jag har haft två dagar i lugn och ro kan man väll säga.
De som jobbar där är verkligen jätte trevliga, det är som en liten familj och alla är snälla och förstående.
De här två lugna dagarna har jag suttit och mätt tygband och sådant, rullat ihop dem och satt en lapp på där det står hur långa de är. Väldigt rofyllt, väldigt konkret, precis vad jag behöver. Jag har suttit för mig själv i en stor ljus sal och gjort det.
Idag öppnade de dörrarna klockan 10 så jag kunde inte sitta i den stora salen och mäta mina band, istället gick jag runt i byggnaden och försökte fördriva tiden, men tillslut kom ångesten... alla var upptagna, massa folk som skulle på loppisen. Jag försökte hålla ut, jag försökte trösta mig med att det är bara 1½ timme, jag vill vara stark och duktig men det blev för mycket så jag fick gå och säga till att jag inte kunde vara kvar och gick därifrån.
 
Jag är så fruktansvärt trött på mig själv, varför ska allt vara så jävla svårt? Varför kan jag inte fungera? Det finns ju massor med människor som förlorar sina nära men som ändå klarar sig utmärkt, varför blev jag så jävla trasig? Jag har alltid varit så trasig... aldrig fungerat... Jag vill bara vara, jag vill jobba, jag vill sluta röka, jag vill städa, jag vill diska, jag vill ge mina katter massor med uppmärksamhet. Jag vill vara som jag var förut, jag vill vara duktig socialt igen, jag vill jag vill jag vill....
Och ensamheten som jag känner, den går inte att bota, för varken jag eller någon annan kan göra något åt det.
 
Jag vill skriva glada inlägg på mig blogg men istället är det bara mörker. Kommer det någonsin bli bra? För ingenting håller i sig, ingenting fungerar, ingenting blir som det ska när det gäller min personliga utveckling. Och det är det värsta, att få smaka på det, att känna glädjen och stoltheten och sedan tas det ifrån en. Det gör så ont.
 
Jag är så trött på att känna mig så fruktansvärt trasig, att inte känna mig som en människa. Som Jonas Gardell sade i sitt sommarprat, jag känner mig som en lort, inte en människa. Han säger också att vi är lite både och, men jag känner mig inte så. Jag är bara en lort, en värdelös liten idiot som inte kan göra något rätt.
 
Förlåt för allt mitt gnäll och mörker, jag önskar att jag kunde göra glada inlägg istället.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela