Jag har upplevt många känslor i mitt liv, många extremt jobbiga känslor. Men jag tycker verkligen att inget är värre än självhat, att verkligen inte tåla sig själv.. för det påverkar ALLT.

Nu pratar jag inte om utseende, visst, det är jobbigt att hata hur man ser ut. Men när man hatar den man ÄR och inte kommer på hur man ska kunna ändra det... när man har tappat tron på sig själv totalt, då går det bara utför känns det som. Och nu går det utför, det har gjort det ganska länge men på senare tid har det rasat i fruktansvärd fart och helt plötsligt står man där och hela ens värld håller på att rasa samman... på grund av en själv. Och det sitter så djupt, så man vet inte hur man ska kunna ta sig ur det....

Jag är så fruktansvärt trött på mig själv, trött på att vara så jävla trasig och störd. Trött på att alltid misslyckas, hur mycket jag än försöker. Trött på att inte fungera. Trött på att vara energilös. Trött på att förstöra allt.

Jag har gjort mig själv ensam, för att jag inte orkar, för att jag inte har energin... Jag vill bara bli jag igen men jag vet inte hur jag ska lyckas. Två extremt viktiga faktorer saknas, min mamma och skolan. Jag har alltid fått min bekräftelse  därifrån, jag har aldrig skaffat självkänsla för jag har alltid fått det bekräftat ändå. Mamma dyrkade nästan marken jag gick på, hon var alltid så stolt över mig, oavsett vad, ingen kommer någonsin vara så stolt över mig igen. Hon älskade mig så djupt och jag kände det verkligen. I skolan fick jag alltid så mycket beröm av lärarna, jag fick bra betyg och var omtyckt. Nu är det borta, jag har varit sjukskriven i flera år och de senaste 2 åren har det varit brist på kontakt med andra människor. Det har varit de människor som jag älskar djupt och trivs mest med, och nu är det bara de människorna som jag verkligen orkar umgås med. Är något minsta lilla energikrävande så orkar jag inte....Jag är så socialt obekväm nu så jag vet inte vem jag är, jag har ALLTID varit så öppen och duktig socialt. Jag har kunnat prata med alla, jag var expert på att hitta gemensamma saker att prata om, även med personer jag avskydde. Jag gjorde folk glada och peppade de som var hängiga. Nu orkar jag inte. Energin finns inte där. Pratar du inte med mig så lär jag inte säga något heller.

 

Jag hittar inget bra med mig själv, jag vet inte hur jag ska lösa det här... Jag ska försöka börja gymma igen men hela min kropp skriker att jag kommer misslyckas, för jag misslyckas alltid.

Tjat tjat tjat.

____________________________________________________________________________

 

Tre positiva saker:

 

1. Jag har pratat med chefen på min praktikplats och hon ska se till så att jag alltid har något att göra där, då blir det lite lättare att gå dit.

 

2. Jag lyckades med ett uppdrag i AC4 som jag tyckte var väldigt svårt, jag fick göra om det 11 gånger men gav inte upp och blev inte vansinnig som jag kan bli när jag misslyckas. Det är framsteg för mig.

 

3. Jag vaknade 5 imorse så då hade jag tid att sminka och fixa mig ordentligt.