Jag har nyss sett filmen ”jag saknar dig”, och jag känner igen allt... Du var inte min tvillingsyster, men du var min tvillingsjäl, min andra halva. Vi var ett. När du dog så förlorade jag även mig själv... Det har tagit så lång tid att ens komma i närheten av att hitta mig själv men jag är så nära nu.

Och det jag har upptäckt är att vi fortfarande är ett. Du finns i mig mamma, i mitt skratt, i mina uttryck, i min blick, i mitt leende. Jag vet inte vart din själ är, jag tror inte att du är en ängel eller en ande som vakar över mig, och det vill jag inte heller att du ska vara. Jag tror att du är någon annanstans, i en ny kropp? Jag vet inte vad du är, ett tag trodde jag att du fanns i min yngsta katt Alice, för hon har din personlighet. Hon är så tuff, modig och kärleksfull. Hon tar hand om Baccus och har hjälpt honom så mycket. Vet du att när hon råkar illa ut så säger hon ingenting? Om hon till exempel fastnar i något så är hon bara tyst och försöker lösa det själv, precis som du. Du försökte alltid göra allting själv, jag önskar att du hade bett mer om hjälp. Jag har lärt mig det, det är inte svagt att be om hjälp. Att be om hjälp är styrka, det är att se sina svagheter, att förstå att man kanske inte kan klara allt själv, och då finns det alltid människor som finns där och kan hjälpa.

Jag önskar att jag hade varit starkare och tvångshjälpt dig för du accepterade inte när jag erbjöd mig.

Man måste inte alltid vara stark, man måste inte klara allt själv. Jag hade varit död nu om det inte hade varit för all hjälp som jag har tagit emot.

 

Jag sörjer fortfarande allt som du missar, och det kommer jag göra för alltid. Jag sörjer fortfarande att du inte fick se mig och Jonathan tillsammans, ni har så mycket gemensamt mamma, och jag vet att du hade tyckt om honom och varit så glad för min skull.

Jag sörjer att du inte finns med mig och mormor, när vi äter middag tillsammans så saknas du.

Jag och mormor har fått en sådant underbar relation sedan du lämnade oss, jag är ledsen över att jag inte upptäckte exakt hur underbar tidigare. Men för mig var det bara du som gällde mamma, jag behövde ingen annan. Nu i efterhand förstår jag att man alltid behöver mer än en person, för den personen kan försvinna. Men jag har så mycket kärlek i mitt liv, så många otroligt fina människor och jag är så tacksam för det.

Men mamma, du kommer aldrig se dina barnbarn, det gör så fruktansvärt ont i mig för jag vet hur gärna du ville ha barnbarn. Det är nästan så jag önskar att jag hade blivit gravid när jag var 16, bara för att veta att du fick träffa ditt barnbarn. Men nu blir det inte så, istället får jag berätta för dem om dig. Hur ska jag göra det? Hur ska jag kunna formulera med ord exakt hur fantastisk du var? Det är bara jag som vet det, mina barn kommer aldrig veta, de kommer se bilder på sin vackra mormor som dog alldeles för ung, deras mormor som enligt deras mamma var så fantastisk. De kommer sörja att de aldrig fick träffa dig, de kommer önska att du fanns. Det är jag säker på.

Älskade vackra underbara mamma, det gör så ont, det har gått tre och ett halvt år och gör fortfarande så fruktansvärt ont. Och jag misstänker att det aldrig kommer sluta göra ont, det går bara längre tid emellan. Det gör inte ont jämt.

Nisse är fortfarande lika underbar, så kärleksfull och så mycket personlighet. Han tröstar mig mamma, när jag är ledsen så kommer han till mig, pratar med mig och kryper upp i mitt knä så jag kan klappa honom. Fina underbara Nisse, han var verkligen vår bebis. Men jag kan inte ge honom all uppmärksamhet han behöver, han är uppväxt med två personer som dyrkade honom, han är uppväxt med att vara nummer ett. Jag är bara en person, och jag har två katter till nu som också behöver kärlek och uppmärksamhet. Han mjauar högt ibland, utan anledning, och jag vet inte vad det beror på... Är han olycklig? Ropar han efter dig?

Jag vill att du ska finnas här hos mig mamma, jag saknar att bo med dig, jag saknar att prata med dig.

Jag ångrar så djupt att jag inte berättade om min första kärlek för  dig, du förstod du att det var så, du kommenterade att du och din vän lade märke till det, men jag bara log och skrattade till. Höll det hemligt. Det var min första kärlek! Jag skulle ha berättat, det är något som man delar med sin mamma och bästa vän, oavsett omständigheterna.  Du hade stöttat mig när det inte gick som jag ville, och du hade varit stolt när jag släppte honom och gick vidare.

 

Älskade vackra underbara mamma, du hade det vackraste leendet, de mjukaste kinderna, de mysigaste händerna. Det är det jag minns tydligast, ditt underbara skratt, dina mjuka kinder som jag älskade att stryka och pussa, och dina små händer, du hade till och med mindre händer än mig. Jag minns ådrorna, så stora, precis som mormor har och jag var alltid orolig att jag skulle få likadant, men du sade att då skulle jag redan ha haft det.

 

Ibland är det för jobbigt, den här kampen. Det är så mycket jag måste få ordning på, och ibland blir det bara för mycket. Det hade varit så mycket lättare om du fanns här hos mig, mitt största stöd. Ingen kommer någonsin vara så stolt över mig som du var, du var alltid stolt över mig, jag kände din kärlek så starkt och ingen kärlek är likadan. Tack älskade mamma, tack för att jag fick vara jag, för att du var så öppen och förstående. I dina ögon gjorde jag inga misstag, du skulle göra allt för mig.

Jag saknar det, jag saknar det så jag vill skrika högt för det är så svårt att känna det själv. Jag tycker inte om mig själv mamma, jag är så trött på att allt verkar gå fel fast jag försöker så hårt.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill prata med dig.

 

Det gör för ont nu, jag orkar inte skriva mer för jag gråter bara och känner mig ensam.

Jag älskar dig mer än allt annat mamma, för alltid och alltid och du kommer alltid finnas hos mig.