Mitt hjärtas stad

Publicerad 2016-06-21 20:59:34 i Allmänt,

I helgen var jag och pojkvän i Göteborg, det var första gången jag besökte Göteborg sedan jag, pappa och farfar åkte ned och tömde lägenheten för 7,5 år sedan.
Jag har alltid älskat Göteborg, jag blev ännu mer förälskad i det när jag bodde där och när mamma dog så förlorade jag också Göteborg och den smärtan var nästan lika stor.
Göteborg gör något med mig, när jag är där så känner jag mig starkare, modigare, mer självständig och trygg. Jag har mindre ångest och jag mår bättre i mig själv. Jag som vanligtvis får ångest i stora folkmassor är helt lugn där, jag blir inte stressad av allt folk och allt ljud.
Det var där jag började växa, det var där jag började känna mig mer vuxen, det var där jag kände mig hemma.

Att besöka Göteborg i helgen var en bergochdalbana av känslor, första kvällen hade jag migrän och fick en enorm hemlängtan, jag kände ingenting... Men andra dagen åkte vi till kortedala och lindome där jag bodde och då blev det verkligare på något vis... att besöka kortedala gjorde ont. Vår finaste lägenhet... det var ju där allt skulle bli bättre, men i slutändan var det där jag satt med en cigarett i handen på balkongen och grät medan jag såg upp mot alla fönster runt om mig och kände mig ensammast i världen.
Att besöka lindome jämnade dock ut känslorna lite, det var fruktansvärt att bo där. Självklart var det positivt också, men i det stora hela så är lindome inte en plats som jag saknar.
Vi åkte även till freeport i kungsbacka, dit åkte jag och mamma alltid när vi hade tråkigt. Det var lättsamt och nära att åka dit. Det kändes bra att vara där igen.
Sedan åkte vi tillbaka till lindome för att köpa mat på älskade thai corner, de har världens godaste mat och det är så billigt! Jag har längtat efter deras mat i 7,5 år, jag har varit på massor med thairestauranger och försökt hitta liknande maträtter men inget har kommit i närheten ens.
Vi åkte tillbaka till hotellet och åt och det smakade precis likadant som det gjorde när jag bodde där! Jag blev så lycklig!

Efter det hade vi egentligen tänkt gå på stan, men vi bestämde oss för att gå på liseberg istället och det var så mysigt! Jag avskyr att åka karuseller, men jag älskar stämningen på liseberg, att bara vara där. Men vi åkte faktiskt kållerado och sagoslåttet och det var supermys :D

På söndagen vaknade jag före Rikard och bestämde mig för att gå och köpa dricka och ta en promenad. Vi bodde i en del av stan som jag inte varit i och är det något jag älskar mer än allt annat i Göteborg så är det att promenera runt och upptäcka nya ställen och även puzzla ihop allt.
Jag promenerade bara i en halvtimme ungefär innan jag gick tillbaka till hotellet och vi åt frukost.
Sedan gick vi runt lite i stan och efter det körde vi hem.

Göteborg är mitt hjärtas stad, jag är så otroligt förälskad.
Jag älskar vad som händer i mig när jag är där, jag älskar hur fyllt det är att vackra gamla byggnader, jag älskar hur lätt det är att ta sig runt, jag älskar att man är så anonym, jag älskar tempot, jag älskar doften, jag älskar luften... jag älskar allt...

Göteborg är och förblir en fråga utan svar, hur hade jag varit idag om jag hade stannat? Hade jag klarat mig ensam? Hade jag överlevt? Hade jag varit starkare?
Göteborg är en sorg för jag känner att det är där jag borde ha varit, inte Östersund.
Nu har jag hittat mitt livs kärlek och bor i Kalmar, mycket närmare Göteborg. Lyckas jag ta körtkort så kan jag åka dit över dagen om jag skulle vilja, Göteborg är tillgängligt. Men jag kommer aldrig bo där igen och det gör inget, men jag sörjer att jag inte fick bli vuxen där.  


 

Panik

Publicerad 2016-01-09 03:39:33 i Allmänt,

Jag har lite panik just nu... allt är lite för jobbigt. 
Jag klarar mig inte själv just nu men jag har inget val. Ångesten är påtaglig dagligen och jag misstrivs så fruktansvärt i mitt liv här i Östersund, jag vet att om en månad så kommer jag ifrån det här. Då får jag bo med mitt livs kärlek, min trygghet. Då får jag andas, för alltid... Förut när jag har mått dåligt så har det inte funnits någon tröst, inget slut, men trots det så känns en månad som en fruktansvärt lång tid. 
Jag har så mycket som jag måste göra, jag måste ringa samtal och säga upp saker inför flytten men ångesten stoppar mig. 
Jag måste rensa och städa, men det är så fruktansvärt kallt så min kropp fungerar inte. Den är stel och värker precis hela tiden, jag som oftast är väldigt orkeslös på grund av generella ångesten har nu minus på ork-kontot... Det finns ingen energi, det finns ingen ork. Och jag får reumatisk feber varje dag på grund av att jag blir nedkyld och då är det bara att gå och lägga sig. Allt är jobbigt just nu... och ändå mår jag inte ens i närheten så dåligt som jag tidigare gjort. Jag har blivit bortskämd tror jag... Jag orkar inte klara mig själv.
När det bara är ångesten som spökar så brukar jag kunna pusha mig själv till att göra saker ändå, men nu när kroppen inte fungerar så går det bara inte... jag fixar det inte. Jag är svag nu. 

Ursäkta gnället men det känns som att jag håller på att bryta ihop... Det hjälpte inte så mycket att skriva, men ja...
På måndag kommer pojkvän hit tack och lov.
Sedan ska jag vara helt ensam i tre veckor då katterna följer med honom till småland och sedan flyttar jag äntligen. 
Jag ska klara det, jag ska pusha mig själv... men inte nu. Antar att jag måste tycka synd om mig själv ett tag först, så patetisk. Kommer säkert ur det här om jag får tummen ur röven och faktiskt gör något nyttigt.

Gråt och sorg.

Publicerad 2015-12-05 04:04:41 i Mamma,

Inatt har jag gråtit över mamma för första gången på jag vet inte hur länge... minst ett år... Inatt känner jag mig liten och ensam i min sorg för första gången på väldigt länge.
I början grät jag hela tiden, nätterna var värst... då kom tystnaden och ensamheten. Sedan hamnade jag i någon slags chock som gjorde att jag svävade på moln. Jag minns inte om jag grät under den tiden, jag minns inte knappt den tiden. Jag var galet lycklig och samtidigt djupt olycklig. Men man blev bortkopplad från de dåliga känslorna och man kände sig konstant hög nästan... 
Det höll på i ungefär ett år, sedan släppte chocken och det kändes som att man dog... en smärtsam långsam död varenda vaken sekund på dygnet, men man befriades aldrig, smärtan bara fortsatte och det var så jävla outhärdligt. Då började jag träffa en psykolog som hjälpte mig att bearbeta sorgen men det tog tid... Det tog 2 år för mig att verkligen börja bearbeta det på riktigt och då kom allt som en smäll. Ilskan, varför, sorg, ensamhet... Och jag grät, grät hela tiden... Och så kom depressionen, jag har egentligen varit konstant deprimerad sedan jag var 11-12, men nu satte den djupa smärtsamma depressionen verkligen igång, utan pause... Hade jag tur så kunde jag få må bra i några timmar eller någon dag. Inget kändes bra, inget var bra. Inget kunde lyfta mig ur sorgen och minsta lilla motgång kändes som att bli misshandlad, om och om igen. 

Men tiden går och man lär sig leva med sorgen... Och det var det värsta... När man kom på att man inte hade gråtit för mamma på en vecka, när man inte hade tänkt på henne på två dagar ,en vecka... aldrig har jag hatat mig själv så mycket som då. Det kändes som att jag höll på att glömma henne och det plågade mig så fruktansvärt mycket. När man inser att man inte minns... att minnena är inte minnen utan drömmar... allt var suddigt och jag minns inte hur hon såg ut, hur hon lät, hur hennes hud kändes... 
Jag minns nu, minnena är fortfarande suddiga men de känns som minnen ändå, de är bara inte lika tydliga nu som då, men så är det ju med alla minnen. 
Jag minns hennes leende, jag minns inte exakt hur hela hennes ansikte såg ut när hon log, men jag minns detaljerna, hur munnen såg ut, hur snusen gjorde hennes överläpp liten, hur vi har identiska leenden, jag minns hennes fina blågröna ögon och ärret som hon hade vid ögonbrynet, jag minns hennes fina kindben och hennes lilla näsa som jag var så avundsjuk på, jag minns hennes fina små händer med stora ådror som jag älskade att trycka på, jag minns hur mjuk hud hon hade, hur mysigt det var att kyssa och smeka hennes kind. Jag minns. Men inatt gick jag igenom min dayviews där jag skrev när hon dog... och jag mindes det också. 
Jag bröt ihop när jag läste om hur jag fick se henne sista gången, det minnet är... Det kommer aldrig lämna mig och det är ett förvirrande minne för det var ju hon... men det var inte hon. Hur jag skrek efter henne, hur jag smekte hennes hand, hur jag inte ville gå därifrån för jag visste att jag aldrig skulle få se henne igen, aldrig få ta i henne igen... Hur kan man gå därifrån då? Jag blev tvingad, jag fick inte stanna så länge som jag ville, min morbror och mormor tvingade mig att lämna min mamma. Det kanske var bra, men jag var inte redo... hade jag någonsin varit redo? Antagligen inte. 


Det blir vardag... att tänka på mamma bara händer. Jag är inte alls medveten om hur ofta jag tänker på henne och smärtan är knappt märkbar längre. Det gör ont, men det blir så naturligt, som hunger och trötthet, det är väll det som gör att folk tror att man har "kommit över det".
Jag gråter aldrig över henne längre... det är bara i december. December är den värsta månader på året, även om det i år är lättare än någonsin. December är extremt milt i år, men den är här... Oron och sorgen. 
I december känner jag mig ensam, i december oroar jag mig för precis allting, i december tappar jag matlusten och får svårt att somna, i december gör själen väldigt ont, i december minns jag. 
Men det finns en skillnad i år, i år är jag glad att jag överlevde. 

Det har även tillkommit en ny känsla, jag ser tillbaka och tycker synd om 18-åriga Elin.
Det har nog att göra med att jag har vuxit upp, och att jag har slutat hata mig själv. Att skuldkänslorna har släppt, och att jag har hittat vem jag är utan henne.
Jag och 18-åriga Elin är två helt olika personer. Vi har våra likheter, men vi är inte samma.
Och jag tycker så fruktansvärt synd om henne, hon var bara ett barn som förlorade hela sin värld på en kvart.
Jag sörjer med henne...
Men det blev bra, livet blev bra, det var värt all fruktansvärd smärta. Vi klarade det. 

Snälla låt mig behålla den här lyckan nu.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela