6.8 miljarder

Publicerad 2013-05-24 22:34:00 i Allmänt,

På senaste tiden har jag lyssnat på många P3 dokumentärer och många av dem har handlat om katastrofer.
Nyligen har jag fått någon slags insikt om man nu kan kalla det det. Förut har jag sett dödsantalet som si och så många utav jordens befolkning och då har det inte påverkat mig så mycket, jag vet inte om det har varit något slags försvar eller om jag helt enkelt har varit dum i huvudet. Ta tillexempel spårvagnsolyckan i Göteborg(jag hade för övrigt inte hört talats om den innan jag lyssnade på dokumentären), 9 människor dog då, 9 människor av ca. 6.8 miljarder är inte mycket alls. 9 människor av 9.5 miljoner är inte heller mycket. Men tänker man på att det faktiskt är 9 människor, 9 liv som har försvunnit och deras anhöriga som har lämnats kvar.
9 liv som fortfarande hade funnits om spårvagnsförarna bara hade ringt ett jävla samtal, då blir det stort... då blir det fruktansvärt stort, så stort så det blir svårt att andas. En 7-årig pojke som skulle till gympan med en kompis, en 7-årig pojke som hade hela sitt liv framför sig... han finns inte längre för att spårvagnsförarna inte ringde det där jävla samtalet.
Igår och idag har jag lyssnat på en dokumentär om estonia, 853 människor dog pågrundav ett fel som upptäcktes redan innan färd men fartyget åkte iväg i alla fall. Tänk er det, 853 liv... Det är för stort för att ta in.
Går man då vidare till tsunamin, 225 000-300 000 människor. 225 000-300 000 liv... Här är det som att kroppen stänger av. Ser man det som en klumpsumma, jämför man det med jordens befolkning så blir det så lite, men gör man ett liv, en människa av varje nummer så blir det så enormt mycket.
 
Jag vill inte ha något sagt med det här, jag inser att jag är seg och att folk säkert skakar på huvudet åt mig men eftersom det var en sådan stor insikt för mig så behövde jag skriva om det.
 
Jag lider med mamman som förlorade sin 7-åriga son medan hon var hos tandläkaren, jag lider med mannen vars fru ligger på botten av havet och inte får hämtas upp trots att han på riktigt kan göra det själv, jag lider med killen som förlorade hela sin familj i en sådan ung ålder.
 
Det är så stort och jag har svårt att stänga av nu.

Gnäll gnäll gnäll

Publicerad 2013-05-11 02:20:00 i Gnäll,

Så många jobbiga känslor nu, oro över saker som jag inte kan göra något åt men jag kan inte heller sluta oroa mig.
Saknar en person så mycket så det gör ont men det kan jag inte heller göra något åt och jag kan inte prata om det med någon för det är egentligen inte min sorg att bära.
Trött på mig själv, trött på det här livet, trött på att saker har blivit som de har blivit, trött på att alltid behöva kämpa, trött på att känna mig ensam, trött på att känna mig värdelös, trött på oro, trött på ångest. Trött, trött, trött.
 
Gnäll och så vidare.
 
 
A presto!


Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela