Promenera

Publicerad 2013-11-07 23:03:08 i Allmänt,

Idag har jag promenerat i sammanlagt 3 timmar.
Jag gick först vid typ tre-fyra tiden och försökte hitta mormors barndomshem vilket jag misslyckades med som vanligt, jag vet inte exakt hur det ser ut så det är lite svårt, jag har bara suddiga minnen från när jag var liten... Jag blev ganska nedkyld under den promenaden och tänkte inte gå mer men vid halv-åtta tiden blev jag orolig och rastlös så det blev en till promenad. Jag gick den vanliga rundan men när jag var påväg hem igen så kände jag verkligen i hela kroppen att jag inte ville gå hem så först satt jag bara i en busskur och gjorde inget, sedan gick jag ett varv till och satte mig i samma busskur igen. Tillslut fick jag så lov att gå hem då jag började frysa som fan.
När jag kom hem åt jag soppa för att försöka få upp värmen lite men det gick inte så bra.
Nu är jag fruktansvärt trött i kroppen men inte alls trött i huvudet, hoppas att jag kan somna i alla fall.
Jag får inte samma känsla av att promenera längre, förut njöt jag verkligen av det och kände mig duktig. När jag kom hem så kände jag att jag förtjänade att bara sitta och ta det lugnt och jag var stolt över mig själv. Nu är det inte alls så, jag har bara promenerat... Inget mer med det. Jag tror det är för att jag promenerar för att få bort oron och ångesten och det fungerar inte, så jag får inte ut det jag vill av promenaden och blir därför besviken.
 
Oh well, dags för sängen.
 
Oyasumi nasai.
 
 
 

Ångest

Publicerad 2013-11-07 12:55:00 i Gnäll, Positivt,

För snart 5 år sedan fick jag hem brev som förklarade att jag hade fått en stor summa pengar och att jag skulle få en viss summa pengar varje månad fram till december 2013. Jag kände mig så enormt lättad när jag fick de papperna för att jag och mormor hade oroat oss så mycket över hur hon skulle kunna försörja mig.
När jag fick dem så tänkte jag att det är ju jätte bra, jag kommer ju definitivt ha jobb tills dess och då kommer de pengarna bara vara en bonus. Men nu sitter jag här, november 2013, och är inte i närheten av att kunna jobba, snarare tvärt om. Vad fel det blev, verkligen inte som jag hade tänkt mig.
Idag fick jag hem papper för att jag måste söka bostadstillägg från och med Januari, då jag inte längre kommer få barnpension. Jag kommer då få 2000 kronor mindre i månaden. Jag har inte ens fått bekräftat att jag kommer få fortsatt aktivitetsersättning, så jag vet inte om jag kan ansöka än. Jag vet ingenting.
Min förra handläggare brukade skicka med en lapp och förklara hur jag skulle göra för att underlätta  för mig och inte skapa onödig stress, tyckte jag att det var väldigt jobbigt så bokade han en tid med mig och hjälpte mig med det. Min nya skickade bara hem papperna och jag sitter  här och vet inte vad jag ska göra....
Jag har en fruktansvärd ångest, alla papper som man måste skicka med.... Jag har lyckats tappa bort dem, jag har inte en aning om vart de är, så jag har inga bevis på att min barnpension kommer ta slut i december. Jag har inte heller några bevis på att jag inte kommer ha någon inkomst nästa år, jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste försöka ta mig in till försäkringskassan för att få hjälp men jag tar mig inte ut för jag kan inte andas och jag skakar i hela kroppen. Eftersom försäkringskassan och pensionsmyndigheten sammarbetar nu så hoppas jag att de kan ta ut de flesta av uppgifterna, men det vet jag ju inte. Jag vet inte heller vart jag har lagt årets deklaration... Det här bidrar enormt mycket till mitt nuvarande självhat. Varför måste jag vara så jävla oorganiserad?
 
Det är också sådana här stunder som jag känner mig så fruktansvärt ensam, jag önskar att jag kunde prata med någon, någon som kunde hjälpa mig men jag har ingen sådan trygghet just nu. Jag behöver trygghet och stabilitet i mitt liv för att fungera och just nu är allt det borta.
 
Aja, jag var bara tvungen att ventilera lite. Försvinner inte ångesten så får jag ta ångestdämpande, men jag vill helst inte det eftersom jag blir så trött av dem. Men huvudsaken är väll att jag tar mig iväg.
 
 
________________________________________________________________________________

Tre positiva saker:
 
1. Jag har promenerat en massa de senaste dagarna, det är för att få bort ångest och det har inte hjälpt, men det är ändå skönt att promenera ordentligt igen.
 
2. Jag lyckades göra en relativit god soppa igår, vilket är bra för att vara jag.
 
3. Jag hittade en fuskkod till sims som jag har letat efter länge, men visste inte vad den hette eller något, den kommer göra husbyggandet roligare tror jag.



 
 
 

Självhat

Publicerad 2013-11-05 17:56:00 i Gnäll, Positivt,

Jag har upplevt många känslor i mitt liv, många extremt jobbiga känslor. Men jag tycker verkligen att inget är värre än självhat, att verkligen inte tåla sig själv.. för det påverkar ALLT.
Nu pratar jag inte om utseende, visst, det är jobbigt att hata hur man ser ut. Men när man hatar den man ÄR och inte kommer på hur man ska kunna ändra det... när man har tappat tron på sig själv totalt, då går det bara utför känns det som. Och nu går det utför, det har gjort det ganska länge men på senare tid har det rasat i fruktansvärd fart och helt plötsligt står man där och hela ens värld håller på att rasa samman... på grund av en själv. Och det sitter så djupt, så man vet inte hur man ska kunna ta sig ur det....
Jag är så fruktansvärt trött på mig själv, trött på att vara så jävla trasig och störd. Trött på att alltid misslyckas, hur mycket jag än försöker. Trött på att inte fungera. Trött på att vara energilös. Trött på att förstöra allt.

Jag har gjort mig själv ensam, för att jag inte orkar, för att jag inte har energin... Jag vill bara bli jag igen men jag vet inte hur jag ska lyckas. Två extremt viktiga faktorer saknas, min mamma och skolan. Jag har alltid fått min bekräftelse  därifrån, jag har aldrig skaffat självkänsla för jag har alltid fått det bekräftat ändå. Mamma dyrkade nästan marken jag gick på, hon var alltid så stolt över mig, oavsett vad, ingen kommer någonsin vara så stolt över mig igen. Hon älskade mig så djupt och jag kände det verkligen. I skolan fick jag alltid så mycket beröm av lärarna, jag fick bra betyg och var omtyckt. Nu är det borta, jag har varit sjukskriven i flera år och de senaste 2 åren har det varit brist på kontakt med andra människor. Det har varit de människor som jag älskar djupt och trivs mest med, och nu är det bara de människorna som jag verkligen orkar umgås med. Är något minsta lilla energikrävande så orkar jag inte....Jag är så socialt obekväm nu så jag vet inte vem jag är, jag har ALLTID varit så öppen och duktig socialt. Jag har kunnat prata med alla, jag var expert på att hitta gemensamma saker att prata om, även med personer jag avskydde. Jag gjorde folk glada och peppade de som var hängiga. Nu orkar jag inte. Energin finns inte där. Pratar du inte med mig så lär jag inte säga något heller.
 
Jag hittar inget bra med mig själv, jag vet inte hur jag ska lösa det här... Jag ska försöka börja gymma igen men hela min kropp skriker att jag kommer misslyckas, för jag misslyckas alltid.
Tjat tjat tjat.
____________________________________________________________________________
 
Tre positiva saker:
 
1. Jag har pratat med chefen på min praktikplats och hon ska se till så att jag alltid har något att göra där, då blir det lite lättare att gå dit.
 
2. Jag lyckades med ett uppdrag i AC4 som jag tyckte var väldigt svårt, jag fick göra om det 11 gånger men gav inte upp och blev inte vansinnig som jag kan bli när jag misslyckas. Det är framsteg för mig.
 
3. Jag vaknade 5 imorse så då hade jag tid att sminka och fixa mig ordentligt.
 
 
 
 



Adieu!
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela