Självskada

Publicerad 2013-10-23 21:20:00 i Gnäll,



Det finns få bilder som gör mig så jävla arg som den här bilden. Det finns allt för många som tror att varje sår och rispa skulle vara ett misslyckat självmord när det i själva verket är så att man skär sig för att dämpa smärtan som känner inombords. För att överleva.
Det är allt för många som inte ens försöker eller vill förstå och bara dömer och jag tycker att det är så jävla fel. Jag säger inte det för att jag själv skar mig i många år utan för att jag ser det på ett annat sätt nu när jag är äldre.
Personer som säger "Hen vill ju bara ha uppmärksamhet." Jaha, och?! Om en person har en sådan brist på uppmärksamhet så att den trycker något vasst mot sin hud och förstör den för alltid så lär hen BEHÖVA uppmärksamhet! Hur svårt är det att förstå?
 
Jag tänker skriva om min egen självskadehistoria, det något jag har tänkt göra väldigt länge men det har inte blivit av, fören ikväll då en person lade ut en sådan här bild och skrev i princip att personer som självskadar lika gärna kan göra det på rätt sätt så att världen slipper dem.... Fy fan vad arg jag blir!

Hur som haver:

Jag började när jag var 11-12 år. Jag kommer faktiskt inte ihåg första gången, jag vet att jag och en kompis började ungefär samtidigt men jag minns inte vem som gjorde det först.
Just då hade jag fruktansvärt dålig självkänsla, min mamma var deprimerad på grund av flera anledningar och orkade inte med mig och så var det det vanliga, den konstanta rädslan att hon skulle dö. Jag hade dessutom blivit diagnoserad med reumatism 1-2 år tidigare, fick springa på sjukhuset hela tiden och åt en massa tabletter plus att jag hade mycket svårare att röra mig än mina klasskompisar och i den åldern är allt som får en att sticka ut något väldigt negativt. Jag bodde i Umeå som jag hatade, jag ville tillbaks till Östersund till mina vänner och min mormor. Just då visste jag inte riktigt varför jag mådde dåligt men när jag tänker på det i efterhand så ser jag att är det mycket att bära på ensam för en 12-åring.
I början rispade jag mig bara på handleden med en nyckel, det blev sår men bara ytliga, och då var det definitivt  för att få uppmärksamhet. Jag talade om för mina vänner att jag hade gjort det och visade såren, jag njöt av uppmärksamheten när min bästa vän blev så upprörd så han klappade till mig (inte hårt) på kinden.
Jag lät även ärmen på min tröja halka ner när jag räckte upp handen på lektionerna, jag ville att någon skulle se.
 
Jag märker nu när jag skriver att jag har rört ihop minnen så jag vet inte riktigt när saker hände.
När vi bodde på teaterallén så rispade jag mig med nycklar, vid ett tillfälle var jag och mamma på en affär och jag provade en handske och råkade visa ett sår  för mamma. "Vad är det där? Är det Nisse som har gjort det?" jag kände bara panik och slängde ur mig ett kort "ja" och skyndade mig därifrån. Mamma låtsades som ingenting men hon förstod nog egentligen.
När jag bodde på löftetsgränd så hittade jag en kloliknande skalpell som jag tog hem och började skära mig med på ena vaden. Vid den tiden hade jag förlorat alla mina vänner, jag och några kompisar hade varit så elak mot en kompis så hon slutade umgås med oss, min andra kompis flyttade och sedan drog sig alla ifrån mig när jag slutade gå till skolan för att jag mådde så dåligt. De hade övernattningar och grillfester som jag aldrig blev inbjuden till vilket gjorde fruktansvärt ont. Mamma var värre än någonsin, hon var så nedgången i sin egen depression så jag fanns i princip inte, jag gick runt i t-shirt med sår på handleden hemma och hon såg inget, det är bevis nog på hur sällan vi sågs fast vi bodde under samma tak. Mitt självhat hade växt sig så enormt så att det nästan var outhärdligt att existera och jag började få självmordstankar.
Någon gång i början på 2003 så gick min önskan i uppfyllelse, någon hade sett. Då ångrade jag mig, jag ångrade att jag hade gjort så. Det började med att en lärare bad att få prata med mig och tog in mig i ett rum. Hon berättade att några tjejer hade kommit till henne och sagt att jag skar mig. Jag blev arg, arg på dem för att de inte höll käften. Jag kunde gissa vilka de var, personer som aldrig hade brytt sig om mig och jag hade svårt att tänka mig att det gjordes ur omtanke. Jag vet fortfarande inte men det spelar ingen roll nu.
 
Ett tag senare fick vi en kallelse till skolsköterskan och då drog ångesten igång på riktigt. De skulle berätta  för mamma!
Jag bestämde mig för att skicka ett sms till mamma när hon hade gått till jobbet, jag vet inte varför jag gjorde så. Det var fruktansvärt dumt gjort, det hade ju varit bättre att hon hade fått reda på det av en trevlig skolsköterska än ett jävla sms av mig när hon satt på jobbet. Jag kan inte föreställa mig hur jobbigt det måste ha varit för henne.
När jag kom hem den dagen så var luften tung, det var fruktansvärt tyst i lägenheten och hon svarade inte när jag ropade. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag gick in på mitt rum och satte mig vid datorn fylld av ångest.
Tillslut kom hon in på mitt rum, satte sig på sängen och sade "Du får flytta till pappa", det var något som hon sade om och om igen under min uppväxt. Som att det skulle göra saken bättre. Hon tog det personligt och kände sig som en misslyckad mamma, det visste jag till och med då. Hon mådde dåligt, men hon var inte en dålig mamma ,verkligen inte, hon orkade bara inte just då. Jag hade mått mycket sämre om jag hade tvingats bo hos pappa.
Jag blev upprörd och skrek åt henne att det inte skulle göra något bättre, det var inte hennes fel. Jag kommer ihåg hur sliten hon såg ut. Jag minns inte resten av det samtalet.

Vi gick till skolsköterskan och skolläkaren var också där. På sätt och vis var det skönt att mamma redan visste vad mötet skulle handla om men samtidigt så hade jag gjort det på ett sådant  dåligt sätt.
Först pratade de med oss tillsammans och sedan delade de på sig så mamma fick gå till ett annat rum med skolsköterskan och prata med henne.
Jag fick berätta varför jag mådde dåligt, men jag kunde inte uttrycka det då och visste det knappt själv så det blev bara att jag misstrivdes i Umeå.
Mamma och sköterskan kom in igen och läkaren sade "Jag ser inget annat än att ni flyttar tillbaka till Östersund."
Mamma som var världens bästa mamma sade upp sig från lägenheten och sitt jobb på en gång. Jag skulle gå klart sjuan och sedan flytta ned till mormor medan mamma jobbade klart sista tiden och så.
Farmor, säkert Robert och pappa kom upp till min skolavslutning och jag skulle åka med dem till Östersund.
När skolavslutningen var över så satt alla med sina familjer och hade picknick på en gräsmatta utanför skolan. Den enda personen jag sade hej då till var personen som jag och mina vänner hade tryckt bort med elakhet. Hon hade varit min bästa vän och jag förstörde allt för att jag dömde och pratade skit. Det var fint på något sätt, att bara säga hej då till henne. Av alla personer som satt på den gräsmattan så var hon den enda som betydde något för mig.
 
Jag minns inte om jag skar mig något under sommaren hos mormor men i augusti hände något som gjorde mig väldigt ledsen. Jag behöver inte skriva vad det var här men det var väldigt jobbigt.
Att flytta till Östersund gjorde ingen skillnad, jag hade redan halkat ned i depressionen och min självskada hade blivit ett beroende. Jag kom tillbaka till mina vänner, men även till en klass som en inte ens pratade med mig vilket jag tog hårt då jag hade haft för höga förhoppningar. Jag fortsatte skära mig, nu även i låren och mycket djupare. Vid ett tillfälle hade mormor hittat blodigt papper i min papperskorg och mamma var såklart upprörd och skällde ut mig. "Det är inte normalt!" och jag skrattade bara... jag orkade verkligen inte bry mig.
 
Sedan flyttade vi till en egen lägenhet och där någon gång började jag rispa/skära mig i armarna. Jag började med insidan på vänster arm och sedan höger och tillslut ovansidan av vänster arm. Det var något att skära sig på nya ställen, typ som att trampa i ny orörd snö.
Jag gick mindre och mindre till skolan

Under den här tiden visade jag bara såren för två personer, jag vet faktiskt inte varför jag visade dem. Jag vill inte ha uppmärksamhet, jag tror att jag bara inte ville vara ensam i det.


När jag var 15-16 år så hände något i mitt tankesätt, jag vet inte vad det var som gjorde det men jag slutade hata mig själv. Jag såg saker på ett annat sätt och jag mådde mycket bättre helt enkelt. Och då slutade jag bara skära mig, det blev svårare och svårare att göra det och tillslut ville jag inte längre. Under den här tiden började jag även gå i kortärmat hemma, mamma kom hem en gång och jag var redan i kortärmat så jag gömde mig bakom garderobsdörren och ropade att jag bara hade kortärmat och hon svarade att det gjorde inget. Det var så skönt att höra.
Det höll i sig tills jag var 18 och mamma hade fått sitt första anfall. Jag skar mig vid ca. 3 tillfällen och berättade inte om det för någon precis som att jag inte pratade om att mamma var så sjuk. Jag var ensam i det.

Efter mamma hade dött så åkte jag till Clas Ohlson och köpte en hel ask med blad för första gången. Inget spelade någon roll längre och jag brydde mig inte om folk visste. Jag hade inte skurit mig på armarna på flera år och tänkte inte fortsätta med det heller, jag skar mig på låren som vanligt för att det var lätt att dölja. Jag slutade gömma mina armar vilket var en enorm lättnad, att slippa gå i långärmat jämt var så fruktansvärt skönt. Jag fick en enda kommentar från en nära vän som frågade vad jag hade gjort, jag förklarade. Dock ljög jag och sade att jag hade slutat.

Det som tillslut gjorde att jag slutade var min pojkvän, jag ska inte gå in på detaljer men jag kan inte utsätta honom för det. Så jag har inte skurit mig sedan Mars 2009, även om jag har velat så många gånger, även om jag har behövt och det har varit nära. Det finns alltid där, men jag kan inte göra det nu.


 
Adieu!
 
 

Energi

Publicerad 2013-10-19 02:44:00 i Gnäll, Positivt,

När man har suttit hemma i flera månader på grund av ångest och orkeslöshet och äntligen skaffar en praktikplats så borde man väll tekniskt sätt vara stolt över sig själv. Stolt över att man tar sig dit trots ångest, trots energilöshet, trots att man känner sig så fruktansvärt osocial. Men tyvärr verkar jag inte fungera så.
För nästan ett år sedan gick jag en grej för ungdomar, och slutade efter en månad för att jag mådde för dåligt. Det berodde ju inte bara på självkänslan men det bidrog helt klart.
 
Nu går jag på frälsningsarmén och självkänslan har åter igen rasat. Jag går bara 2 timmar om dagen 3 dagar i veckan, egentligen är det ingenting och i normalt  fungerande människors öron måste det låta fruktansvärt lite. Men jag klarar knappt av det, varje dag när jag går därifrån är jag helt slut. Jag får använda  alla mina krafter för att ta mig dit över huvud taget och sedan måste jag kämpa  för att stanna kvar. När torsdagen kommer och jag är ledig fram till måndag så har jag ingen energi kvar, jag är så trött så att jag knappt kan sitta upp. Jag känner mig bara värdelös, jag klarar knappt det. Hur fan ska jag någonsin kunna jobba? Det finns personer som har varit med om mycket värre saker än jag och de jobbar och tränar och har ett socialt liv, varför klarar inte jag det?
Åter igen känner jag mig som ett slöseri till människa. Jag tillför inget, jag har inget värde på den här jorden.
Jag är så trött hela tiden, jag vet inte hur jag ska beskriva det... energin tar slut tidigt på dagen och sedan har jag inget att hämta energi ifrån. Jag mådde konstigt nog bättre när jag bara gick hemma, då behöver jag inte tänka på hur jag är som person, jag behöver inte göra saker som jag egentligen inte orkar, jag behöver inte göra något.
När jag är där, när jag träffar människor dagligen så påminns jag om att jag inte är den jag en gång var. Jag har förlorat de egenskaper  som jag faktiskt tyckte om med mig själv. Jag har förlorat den Elin som var positiv, uppmuntrande, den Elin som syntes och inte var rädd för att göra sig hörd. Nu när jag tänker på det låter det som att jag har förlorat mamma, fast i mig själv... Sanningen är den att jag är bitter, jag är fruktansvärt bitter och pessimistisk, mycket mer än jag visar. Jag tror inte på bra saker, jag tror inte på att det kommer bli bra och jag tror inte att saker kommer lösa sig. Om någon mår dåligt och säger att livet är skit så kan jag inte trösta dem, för jag vill inte ljuga. Jag kan inte förmå mig själv att säga att det skulle vara bra, för jag tycker inte det. Det finns bra saker i livet men de överväger inte de dåliga. Jag är inte uppmuntrande längre  för jag tror inte, så om jag säger något uppmuntrande till något så är det för att jag faktiskt tror, vilket inte händer helt ofta.
Jag vet att jag gnäller en massa och att det låter som att jag sitter och tycker synd om mig själv, men jag gör faktiskt inte det, jag skulle säga om det var så. Jag behöver bara skriva, sätta ord på känslorna och få ur mig lite skit. Jag tycker inte synd om mig själv, det är som det är och det suger. Jag gör det jag kan, jag försöker och jag kämpar även om jag inte riktigt förstår syftet med det. Jag försöker bryta mig ut, försöker bli jag igen. Jag vill ha tillbaka min sociala kompetens men jag vet inte vart den tog vägen eller hur jag ska hitta den. Det är så illa så jag knappt fungerar med mina vänner och jag funderar ofta på om jag gör eller säger fel saker. Jag kan ha ångest efter att jag har varit med en vän för jag kommer på saker som jag har sagt eller gjort som kanske var dumma.
Jag vill hitta tillbaka till mig själv.
 
 
___________________________________________________________________


Tre positiva saker då:

1. Jag var på möte med försäkringskassan i måndags och min handläggare var väldigt trevlig, jag hade oroat mig fruktansvärt mycket över det mötet då jag hade en tidigare erfarenhet av henne som inte var så trevlig men nu var hon jätte snäll och lugnade mig så det var enormt skönt. Hon sade även att jag inte borde bli utan pengar någon månad, inte ens i december. Jag hoppas verkligen att hon har rätt, men jag känner mig lugnare oavsett.
 
2. Imorgon ska jag gå på stan med Stina, jag lär nog inte shoppa något då jag inte har super mycket pengar men det ska bli skönt att gå runt och kika och ha mycket tid på sig :) Jag ska nog prova lite kläder då jag har märkt att jag nog är smalare än jag tror. (Jag säger inte att jag är smal, men mindre)

3. Jag färgade håret och ögronbrynen ikväll vilket alltid är lika skönt. (Och jag har massa choklad hemma)
 


Adieu!
 

Små beslut

Publicerad 2013-10-07 19:29:00 i Allmänt,

Det finns en sak som skrämmer och fascinerar mig jävla mycket. Slumpen, eller vad man nu ska kalla det, att små och stora beslut och händelser kan påverka våra liv så jävla mycket. Att de till och med kan avsluta våra liv.
Hur många gånger hör man inte "Om jag hade inte hade gjort det och det så hade inte det hänt".
 
Två expempel:

Jag minns inte den här exakt, men det gäller 9/11. Det var en man, jag tror att han stannade uppe mycket längre än han skulle för att han ville se en fotbollsmatch och därför försov han sig. Om han inte hade försovit sig så hade han varit i tornet när det hände. Tänk er det, om han hade klivit upp i tid så hade han mest troligt varit död nu.
 
Det andra hörde jag i dokumentär om när Tjörnbron blev påkörd av ett fartyg och hela bron rasade. En kvinna jobbade kväll/natt och brukade oftast stanna kvar en kvart efter stängning och dricka kaffe med sina kollegor men den här natten ville hon bara hem. 30 sekunder efter att hon hade åkt över bron så rasade den, 30 sekunder!!
Om hon hade behövt stanna någon stans en liten stund eller sakta in av någon anledning så hade hon åkt med när bron rasade. Så jävla läskigt.
 
Det här är något som jag tänker på ofta, jag kan nästan bli besatt ibland. Om jag väljer en annan väg när jag ska gå någonstans så kan jag bli rädd att något ska hända, fy fan vad jag kommer ångra att jag tog den här vägen då o.s.v.
Och tänk att förlora någon på det viset.... Om hon bara hade stannat hos mig en stund till så hade hon inte dött, om han inte hade åkt just den kvällen så hade han inte dött o.s.v. Fy fan. Det är alltid hemskt att förlora någon, men jag tror ändå att det är svårare. Med mamma t.ex så vet jag ju att man inte hade kunnat göra något, hon var sjuk och hennes kropp orkade inte mer.

Det finns en film som handlar om det här, den heter sliding doors och den är så otroligt bra. Den visar en kvinna som ska hinna med ett tåg, i ena versionen så hinner hon och man får då se hur hennes liv utspelar sig, i andra versionen missar hon tåget och man får se hur det blir då, och båda verkligheterna utspelar sig samtidigt. Den är så jävla intressant och visar verkligen hur små saker kan påverka så enormt mycket. Jag tycker absolut att ni ska se den.
 

 
 
Jag vet inte varför jag skrev det här inlägget egentligen, jag bara kände för't.
 
Adieu!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela