Gråt och sorg.

Publicerad 2015-12-05 04:04:41 i Mamma,

Inatt har jag gråtit över mamma för första gången på jag vet inte hur länge... minst ett år... Inatt känner jag mig liten och ensam i min sorg för första gången på väldigt länge.
I början grät jag hela tiden, nätterna var värst... då kom tystnaden och ensamheten. Sedan hamnade jag i någon slags chock som gjorde att jag svävade på moln. Jag minns inte om jag grät under den tiden, jag minns inte knappt den tiden. Jag var galet lycklig och samtidigt djupt olycklig. Men man blev bortkopplad från de dåliga känslorna och man kände sig konstant hög nästan... 
Det höll på i ungefär ett år, sedan släppte chocken och det kändes som att man dog... en smärtsam långsam död varenda vaken sekund på dygnet, men man befriades aldrig, smärtan bara fortsatte och det var så jävla outhärdligt. Då började jag träffa en psykolog som hjälpte mig att bearbeta sorgen men det tog tid... Det tog 2 år för mig att verkligen börja bearbeta det på riktigt och då kom allt som en smäll. Ilskan, varför, sorg, ensamhet... Och jag grät, grät hela tiden... Och så kom depressionen, jag har egentligen varit konstant deprimerad sedan jag var 11-12, men nu satte den djupa smärtsamma depressionen verkligen igång, utan pause... Hade jag tur så kunde jag få må bra i några timmar eller någon dag. Inget kändes bra, inget var bra. Inget kunde lyfta mig ur sorgen och minsta lilla motgång kändes som att bli misshandlad, om och om igen. 

Men tiden går och man lär sig leva med sorgen... Och det var det värsta... När man kom på att man inte hade gråtit för mamma på en vecka, när man inte hade tänkt på henne på två dagar ,en vecka... aldrig har jag hatat mig själv så mycket som då. Det kändes som att jag höll på att glömma henne och det plågade mig så fruktansvärt mycket. När man inser att man inte minns... att minnena är inte minnen utan drömmar... allt var suddigt och jag minns inte hur hon såg ut, hur hon lät, hur hennes hud kändes... 
Jag minns nu, minnena är fortfarande suddiga men de känns som minnen ändå, de är bara inte lika tydliga nu som då, men så är det ju med alla minnen. 
Jag minns hennes leende, jag minns inte exakt hur hela hennes ansikte såg ut när hon log, men jag minns detaljerna, hur munnen såg ut, hur snusen gjorde hennes överläpp liten, hur vi har identiska leenden, jag minns hennes fina blågröna ögon och ärret som hon hade vid ögonbrynet, jag minns hennes fina kindben och hennes lilla näsa som jag var så avundsjuk på, jag minns hennes fina små händer med stora ådror som jag älskade att trycka på, jag minns hur mjuk hud hon hade, hur mysigt det var att kyssa och smeka hennes kind. Jag minns. Men inatt gick jag igenom min dayviews där jag skrev när hon dog... och jag mindes det också. 
Jag bröt ihop när jag läste om hur jag fick se henne sista gången, det minnet är... Det kommer aldrig lämna mig och det är ett förvirrande minne för det var ju hon... men det var inte hon. Hur jag skrek efter henne, hur jag smekte hennes hand, hur jag inte ville gå därifrån för jag visste att jag aldrig skulle få se henne igen, aldrig få ta i henne igen... Hur kan man gå därifrån då? Jag blev tvingad, jag fick inte stanna så länge som jag ville, min morbror och mormor tvingade mig att lämna min mamma. Det kanske var bra, men jag var inte redo... hade jag någonsin varit redo? Antagligen inte. 


Det blir vardag... att tänka på mamma bara händer. Jag är inte alls medveten om hur ofta jag tänker på henne och smärtan är knappt märkbar längre. Det gör ont, men det blir så naturligt, som hunger och trötthet, det är väll det som gör att folk tror att man har "kommit över det".
Jag gråter aldrig över henne längre... det är bara i december. December är den värsta månader på året, även om det i år är lättare än någonsin. December är extremt milt i år, men den är här... Oron och sorgen. 
I december känner jag mig ensam, i december oroar jag mig för precis allting, i december tappar jag matlusten och får svårt att somna, i december gör själen väldigt ont, i december minns jag. 
Men det finns en skillnad i år, i år är jag glad att jag överlevde. 

Det har även tillkommit en ny känsla, jag ser tillbaka och tycker synd om 18-åriga Elin.
Det har nog att göra med att jag har vuxit upp, och att jag har slutat hata mig själv. Att skuldkänslorna har släppt, och att jag har hittat vem jag är utan henne.
Jag och 18-åriga Elin är två helt olika personer. Vi har våra likheter, men vi är inte samma.
Och jag tycker så fruktansvärt synd om henne, hon var bara ett barn som förlorade hela sin värld på en kvart.
Jag sörjer med henne...
Men det blev bra, livet blev bra, det var värt all fruktansvärd smärta. Vi klarade det. 

Snälla låt mig behålla den här lyckan nu.

Mammas död, igen.

Publicerad 2013-10-04 23:41:00 i Mamma,

Jag har skrivit om mammas död igen, jag behövde det. Jag började skriva för längesedan, över ett halvår, men jag bröt ihop totalt och orkade inte skriva mer, har inte orkat ta tag i det igen förns ikväll.
Ingen behöver läsa det, men jag lämnar det här för min egen skulle så jag kan gå tillbaka och läsa när behovet finns.


Mamma hade tjatat om hemresan till Östersund i flera månader, hon var så glad över att åka ”hem” igen, fira jul hos mormor, äta gott och bara ta det lugnt(Nu i efterhand har jag och mormor kommit fram till att hon antagligen visste att hon skulle dö och ville komma till Östersund så fort som möjligt så att jag inte skulle vara ensam i Göteborg när det hände). Vi bestämde att vi skulle åka upp den 22a december, mamma ville egentligen åka tidigare men jag ville vara i Göteborg så länge som möjligt. Natten mot den 22a kunde varken hon eller jag somna, klockan två eller tre på natten kom hon in på mitt rum och frågade om vi inte skulle åka. Så vi packade väskorna och runt fyra bar det iväg.

Det var en fruktansvärt jobbig resa, speciellt början av resan då det var kolsvart ute och allt var stängt, plus att vi var trötta då vi inte hade sovit något.

Tillslut, efter flera timmar när det hade börjat ljusna ute hittade vi en mack som var öppen. Mamma gick in och köpte kaffe, dricka till mig och godis sedan åkte vi vidare.

Jag minns inte speciellt mycket från resan om jag ska vara ärlig, jag minns att jag för första gången i mitt liv hallucinerade, lastbilar som körde in i vår bil, en skylt som föll ned mot den o.s.v, det var antagligen för att jag var så trött.

Jag kommer också ihåg när vi kom till mora, då stannade vi vid en mack, köpte mackor och jag minns det tydligt för det var första gången jag åt köttbullar med gurksallad och tyckte mycket om det. Vi lyssnade på karma police av radiohead och höjde värmen men då började Nisse mjaua för det var för varmt så vi fick sänka värmen igen.

 

Vi kom fram till Östersund på eftermiddagen, jag tror att resan tog 13-14 timmar.

Jag kände inget speciellt för att komma tillbaka, jag såg fram emot att träffa Stina men saknade Göteborg och hade hellre velat stanna där.

Jag kommer inte riktigt ihåg vad vi gjorde på kvällen, jag tror att jag gick och lade mig ganska tidigt.

Dagen efter gick jag på stan med Stina, jag kände mig glad och allt kändes rätt. Mitt liv började verkligen ljusna. Jag köpte lite nya kläder som jag visade upp för mamma och mormor på kvällen och de tyckte att allt var jättefint. Mamma hade en kofta på sig som vi kallade lamakoftan, när jag skulle ut och röka så lånade jag den, när jag kom in igen så gav jag tillbaka den och så höll vi på.

Mormor hade köpt bingolotter för de skulle spela... heter det uppsittarkväll? Det som är kvällen innan julafton?

De frågade om jag ville vara med men jag ville hellre gå och lägga mig.

Under min sömn kom mamma och väckte mig två gånger. Ena gången för att glatt berätta att hon hade vunnit 200 kronor, och andra gången för att tala om att hon skulle färga håret rött.

Jag hade tjatat på henne i flera år att hon skulle färga håret rött så jag blev ju jätte glad.

 

Nästa gång jag blev väckt var det mormor som hade panik. Jag kommer inte ihåg exakt vad hon sade men det var något om att mamma hade fått ett anfall på parkeringen.

Jag som hade varit med om mammas anfall förut var skakis men ändå lugn, jag sade till och med åt mormor att det inte är något idé att ha panik efter som vi inte vet något än, det syntes att mormor försökte samla sig och verka lugn. Vad jag inte visste då var att mormor redan hade känt hur mamma dog i hennes armar.

Mormor sprang iväg till min morbror Conny för att väcka honom så vi kunde få skjuts till akuten.

Conny hade tydligen druckit whiskey den kvällen och tjatade om det hela vägen till akuten. Jag kunde seriöst inte bry mig mindre, vid den här tidpunkten började jag känna att något var väldigt fel och jag minns att jag tänkte att han fick gärna köra ihjäl mig.

 

När vi kom till akuten blev vi placerade i ett litet kök långt in, bara det kändes väldigt oroväckande. Om hon hade mått bra så hade vi fått sitta i vanliga väntrummet. Jag satt tyst, Conny och Mormor pratade lite... men jag minns inte om vad.

Efter jag vet inte hur lång tid kom en läkare in till oss och satte sig på en stol.

”Jag har tyvärr något tråkigt att berätta, men Carina finns inte längre med oss” Jag kan inte minnas att jag kände något, bara en känsla av att jag måste ut därifrån. Läkaren hann knapp avsluta meningen innan jag reste mig upp och skyndade mig ut därifrån, mormor ropade efter mig men jag gick bara. Jag gick genom väntrummet där två killar satt, jag vet inte varför jag minns dem så tydligt, jag tror det är för att jag såg på deras ansikten att de förstod att något hemskt hade hänt mig.

När jag kom ut från akuten så föll jag bara ned på knä i snön, jag grät så jag skrek och försökte tända en cigarett. Jag satt där i snön, grät och rökte. Jag tittade upp mot fönstren runt omkring mig med en känsla av att vara liten. Jag såg ut mot storsjön, hela min kropp skrek åt mig att bara springa... Jag satt i lugn och ro och funderade vart man skulle kunna ta livet av sig då men jag kunde inte fokusera och jag orkade helt enkelt inte tänka...

En polis kom ut och sade standardfrasen ”Jaha, hur var det här då?” Jag svarade att min mamma nyss hade dött och han frågade hur jag hade fått reda på det, vilket jag tyckte var en väldigt underlig fråga. ”Läkaren sade det”, han frågade om han kunde hjälpa till med något men jag svarade nej. Då gick han till sin bil och körde iväg.

Jag har faktiskt inte en aning om hur länge jag satt där i snön, men tillslut reste jag mig upp och gick in igen, då kom Conny och mormor och mötte mig. På en gång sade jag att jag ville se henne, det skulle jag få när de hade gjort i ordning rummet. Påväg mot receptionen slog det mig, ”Vad ska jag göra nu?!” Jag tänkte på göteborg, på mitt hem, på min skola, på mamma... Mormor sade bara åt mig att inte tänka på det nu.

Två väldigt snälla sköterskor kom och hämtade oss, vi fick komma in i ett rum som var mysigt upplyst, inte det där starka sjukhusljuset. Jag såg bara mamma där, lilla mamma låg där och såg så levande ut. Jag utbrast ”Mamma!” och bröt ihop igen, jag hamnade på knä på golvet brevid hennes säng, grät och upprepade ”mamma, mamma, mamma”. Plötsligt lyfte någon (antagligen Conny) upp mig från golvet och satte mig på en stol, det kändes som att jag flög, då tittade jag på mamma, jag tyckte det såg så obehagligt ut för hennes käke hade halkat bakåt så hon låg med öppen mun, det är en bild som aldrig kommer försvinna från mitt minne, det påminde mig om krigsbilder på lik. Jag strök hennes mjuka, fortfarande varma kind. Jag reste mig upp för att se henne bättre och då tog en av sköterskona fram mammas hand från under filten så jag kunde hålla den. Hennes lilla mjuka fina hand, jag kysste hennes panna och sade att jag älskar henne.

Jag kommer inte ihåg vem som sade att vi skulle gå, jag minns att jag inte ville, jag ville stanna hos mamma.

Vi fick en påse med hennes saker och sedan körde vi hem.

När vi kom fram började Conny prata om hur han skulle förklara för sin lilla son att mamma var borta, jag blev irriterad för han skulle inte ens komma ihåg henne. Vem fan bryr sig om det?

Jag tror att mormor packade upp mammas saker på en gång, bland annat lamakoftan som var sönderklippt och nedblodad. Det gjorde så ont att se.

På vardagsrumsbordet låg hårfärgsgrejerna, mamma hade plockat upp allt och tänkte nog färga håret den kvällen eller dagen efter. Jag och mormor satt i vardagsrummet. Det var då som jag förstod vad ”att gråta en stilla gråt” betydde, för det var precis så det var. Vi bara satt där, utan att röra oss, utan att säga något men tårarna bara rann.

Jag gick in på mitt rum för att byta om, jag stängde dörren i bara någon minut men när jag öppnade kom mormor fort med panik i ansiktet och utbrast ”du får inte stänga dörren!”.

 

Efter ett tag, jag vet inte hur länge, så bestämde vi oss för att gå och lägga oss.

Självklart kunde ingen av oss sova, men det var skönt att få dra sig undan. Jag satte mig i sängen med mammas dator och skrev texter på bilddagboken, den ena texten löd:

 

Sov gott älskade mamma. Du var och förblir min bästa vän.

.:~*630822 - 081224*~:.

Det var för tidigt, jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig.
Jag älskar dig.

Och den andra texten var samma som den här, fast kortare. En förklaring på vad som hade hänt, hur hon dog. Nu när jag har läst den texten så vet jag att jag har glömt vissa saker, men jag känner att eftersom jag inte minns dem så är det inget att skriva ned igen.

I ren desperation så skrev jag ett inlägg i forumet på helgon.se, tyvärr finns det inte kvar, men jag frågade helt enkelt hur fan man skulle överleva att förlora den viktigaste människan på jorden.

Jag fick många fina ord och råd, men inget som jag kunde ta till mig såklart.

Tre killar skrev till mig, alla hade varit med om väldigt jobbiga grejer och jag fick skriva av mig med dem. Jag kommer alltid vara tacksam för det.

Jag tror att jag lyckades sova några timmar på morgonen, 2-3 timmar och jag tror att det var under den sömnen som jag drömde om mamma, det kan ha varit senare också.

Drömmen var så verklig fast overklig. Det var en fantastisk värld vi var i, otroligt vacker, så som man föreställer sig att himlen skulle kunna se ut. Det var moln och marmor och en vacker trappa som inte ledde någonstans egentligen, runt omkring oss flög vackra skepp och hela drömmen gick i en ton av rosa. Mamma flög också medan jag gick och vårt samtal handlade om att jag inte ville att hon skulle försvinna, jag ville inte vara utan henne och hon tröstade mig och sade att hon måste försvinna.

Anledningen till att det kändes så verkligt var för att jag kände hennes närvaro, det kändes som att hon verkligen var där och jag som tror på andar undrar om hennes själ faktiskt besökte mig.

 

På dagen (julafton) kom farfar på besök ganska tidigt har jag för mig. Han hälsade jätte glatt på mig och önskade en god jul och frågade hur det var med mig.

Jag kämpade för att få fram meningen ”Mamma dog i natt” men grät inte. Jag kommer inte ihåg vad han sade men han höll om mig så hårt så jag inte kunde andas, jag skrattade i huvudet och tänkte att det här måste jag berätta för mamma, tills jag kom på att det kunde jag ju inte. Hela situationen kändes så jävla besarr och fel.

Han stannade nog en stund men jag minns inget mer av det. Farmor skulle också komma på besök men jag kände att jag inte orkade mer, men mormor sade att hon kunde ta emot dem så att jag åtminstonde skulle få min julklapp.

Jag låg instängd på rummet och försökte sova när det ringde på dörren och jag hör ”Åh! Monica!!!”, jag skakade på huvudet... Det kändes så fruktansvärt överdrivet.  Resten av dagen minns jag inte.

 
Jag minns inte exakt när, men jag tror att det var den natten som jag började planera hur jag skulle ta  mitt liv. Jag hittade en sida som beskrev exakt hur man skulle göra, vad man skulle tänka på, vad man skulle undvika, hur stor chans det var att man dog av det och det. De gick igenom alla mediciner och ämnen, hur farliga de var o.s.v.
Jag gjorde i ordning en mapp där jag sparade all information som kunde vara bra att ha. Helst ville jag lägga mig på spåret och bli överkörd av ett tåg men med tanke på all övervakning som hade satts in så kändes det som att det inte skulle fungera. Jag funderade på att supa mig full och lägga mig i en snöhög för att frysa ihjäl men visste inte vart man skulle kunna lägga sig utan att bli hittad.
Jag funderade på att överdosera men visste inte hur jag skulle få tag i tabletter.
Jag funderade till och med på att försöka sätta jordnötter i halsen för att kvävas ihjäl.
För första gången var jag lugn när jag tänkte på allt det där. Jag har haft självmordstankar hela min tonårstid men då har det inte varit seriöst, mer som en tröst för att slippa känna mig instängd i mitt liv. Att veta att jag har ett alternativ, jag måste inte stanna här. Men nu var det på riktigt, jag sket i alla, jag tänkte inte ens på mormor. Jag ville bara bort. 

 

Resten av det här har jag inget behov av att gå igenom igen.
Jag vill bara tacka mormor som tog hand om mig, jag vill tacka Stina som var med mig varje dag och kväll i en vecka efteråt och fick mig att tänka på annat, jag vill tacka både Stina och Parisa som gav mig en fin nyårsafton. Jag vill tacka min fina klass som tog hand om mig när jag kom tillbaka till skolan och jag vill tacka Jonathan som var så otroligt snäll och omtänksam från dag ett, jag vill tacka honom för att han blev min vän för att sedan bli min pojkvän som har stöttat mig så otroligt mycket.
Men mest av allt vill jag tacka Tua, hon fixade allt. Tog hand om allt pappersarbete, ringde alla samtal samtidigt som hon tog hand om mig, hjälpte mig kliva in i vuxenlivet. Jag och mormor hade aldrig orkat utan henne och jag hade inte levt idag om det inte var för henne.



 

 




Grodan

Publicerad 2013-09-18 09:54:58 i Mamma,

Jag och mamma hade en speciell relation med våran fina Renault 19, grodan som vi kallade honom.
Vi åkte ofta ut, bara för att åka, vi åkte runt frösön, till krokom o.s.v. utan något speciellt mål och det var så mysigt. Det var i grodan som vi åkte sista resan tillsammans, från Göteborg till Östersund, det var mot grodan som mamma stod och lutade sig natten mot julafton när hon kvävdes.
 
För ett tag sedan fick jag höra att någon i närheten av min pojkvän hade köpt grodan, den var en person som hade sett honom och jag kände på en gång att jag också vill se honom, men jag har inte förstått vart han stod.
Men för någon vecka sedan så såg jag en grön Renault 19 en bit bort på en liten parkering men gick inte dit.
Idag var jag ute och gick med Roy, såg bilen och bestämde mig för att gå och titta.
Det första jag ser är registreringsskylten som jag fortfarande minns, fast jag inte har sett grodan på nästan 5 år.
Sedan såg jag hans röda öra, en backspegel som vi fick köpa när den förra gick sönder och det fanns ingen i grön så den är mörkröd.
 
Jag hade aldrig kunnat tro att en bil skulle kunna skapa så många känslor, jag började nästan gråta när jag stod där och tittade på honom. Lilla grodan, grodan med alla minnen.... Jag ville inte gå därifrån, jag önskar att jag kunde ta med mig honom. Nu är det någon annan som kör honom, någon som inte vet hur speciell och fin han är.
 
Jag saknar mamma och jag saknar vårat liv ihop, jag saknar att åka runt med henne och göra inget.
Fina mamma och fina grodan <3


Tillägg: 

Jag är ändå glad att jag fick veta i förväg att han var där, tänk om jag bara hade råkat gått förbi där utan att veta om det, det hade nog gjort fruktansvärt ont. 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela