Ångest

Publicerad 2013-11-07 12:55:00 i Gnäll, Positivt,

För snart 5 år sedan fick jag hem brev som förklarade att jag hade fått en stor summa pengar och att jag skulle få en viss summa pengar varje månad fram till december 2013. Jag kände mig så enormt lättad när jag fick de papperna för att jag och mormor hade oroat oss så mycket över hur hon skulle kunna försörja mig.
När jag fick dem så tänkte jag att det är ju jätte bra, jag kommer ju definitivt ha jobb tills dess och då kommer de pengarna bara vara en bonus. Men nu sitter jag här, november 2013, och är inte i närheten av att kunna jobba, snarare tvärt om. Vad fel det blev, verkligen inte som jag hade tänkt mig.
Idag fick jag hem papper för att jag måste söka bostadstillägg från och med Januari, då jag inte längre kommer få barnpension. Jag kommer då få 2000 kronor mindre i månaden. Jag har inte ens fått bekräftat att jag kommer få fortsatt aktivitetsersättning, så jag vet inte om jag kan ansöka än. Jag vet ingenting.
Min förra handläggare brukade skicka med en lapp och förklara hur jag skulle göra för att underlätta  för mig och inte skapa onödig stress, tyckte jag att det var väldigt jobbigt så bokade han en tid med mig och hjälpte mig med det. Min nya skickade bara hem papperna och jag sitter  här och vet inte vad jag ska göra....
Jag har en fruktansvärd ångest, alla papper som man måste skicka med.... Jag har lyckats tappa bort dem, jag har inte en aning om vart de är, så jag har inga bevis på att min barnpension kommer ta slut i december. Jag har inte heller några bevis på att jag inte kommer ha någon inkomst nästa år, jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste försöka ta mig in till försäkringskassan för att få hjälp men jag tar mig inte ut för jag kan inte andas och jag skakar i hela kroppen. Eftersom försäkringskassan och pensionsmyndigheten sammarbetar nu så hoppas jag att de kan ta ut de flesta av uppgifterna, men det vet jag ju inte. Jag vet inte heller vart jag har lagt årets deklaration... Det här bidrar enormt mycket till mitt nuvarande självhat. Varför måste jag vara så jävla oorganiserad?
 
Det är också sådana här stunder som jag känner mig så fruktansvärt ensam, jag önskar att jag kunde prata med någon, någon som kunde hjälpa mig men jag har ingen sådan trygghet just nu. Jag behöver trygghet och stabilitet i mitt liv för att fungera och just nu är allt det borta.
 
Aja, jag var bara tvungen att ventilera lite. Försvinner inte ångesten så får jag ta ångestdämpande, men jag vill helst inte det eftersom jag blir så trött av dem. Men huvudsaken är väll att jag tar mig iväg.
 
 
________________________________________________________________________________

Tre positiva saker:
 
1. Jag har promenerat en massa de senaste dagarna, det är för att få bort ångest och det har inte hjälpt, men det är ändå skönt att promenera ordentligt igen.
 
2. Jag lyckades göra en relativit god soppa igår, vilket är bra för att vara jag.
 
3. Jag hittade en fuskkod till sims som jag har letat efter länge, men visste inte vad den hette eller något, den kommer göra husbyggandet roligare tror jag.



 
 
 

Självhat

Publicerad 2013-11-05 17:56:00 i Gnäll, Positivt,

Jag har upplevt många känslor i mitt liv, många extremt jobbiga känslor. Men jag tycker verkligen att inget är värre än självhat, att verkligen inte tåla sig själv.. för det påverkar ALLT.
Nu pratar jag inte om utseende, visst, det är jobbigt att hata hur man ser ut. Men när man hatar den man ÄR och inte kommer på hur man ska kunna ändra det... när man har tappat tron på sig själv totalt, då går det bara utför känns det som. Och nu går det utför, det har gjort det ganska länge men på senare tid har det rasat i fruktansvärd fart och helt plötsligt står man där och hela ens värld håller på att rasa samman... på grund av en själv. Och det sitter så djupt, så man vet inte hur man ska kunna ta sig ur det....
Jag är så fruktansvärt trött på mig själv, trött på att vara så jävla trasig och störd. Trött på att alltid misslyckas, hur mycket jag än försöker. Trött på att inte fungera. Trött på att vara energilös. Trött på att förstöra allt.

Jag har gjort mig själv ensam, för att jag inte orkar, för att jag inte har energin... Jag vill bara bli jag igen men jag vet inte hur jag ska lyckas. Två extremt viktiga faktorer saknas, min mamma och skolan. Jag har alltid fått min bekräftelse  därifrån, jag har aldrig skaffat självkänsla för jag har alltid fått det bekräftat ändå. Mamma dyrkade nästan marken jag gick på, hon var alltid så stolt över mig, oavsett vad, ingen kommer någonsin vara så stolt över mig igen. Hon älskade mig så djupt och jag kände det verkligen. I skolan fick jag alltid så mycket beröm av lärarna, jag fick bra betyg och var omtyckt. Nu är det borta, jag har varit sjukskriven i flera år och de senaste 2 åren har det varit brist på kontakt med andra människor. Det har varit de människor som jag älskar djupt och trivs mest med, och nu är det bara de människorna som jag verkligen orkar umgås med. Är något minsta lilla energikrävande så orkar jag inte....Jag är så socialt obekväm nu så jag vet inte vem jag är, jag har ALLTID varit så öppen och duktig socialt. Jag har kunnat prata med alla, jag var expert på att hitta gemensamma saker att prata om, även med personer jag avskydde. Jag gjorde folk glada och peppade de som var hängiga. Nu orkar jag inte. Energin finns inte där. Pratar du inte med mig så lär jag inte säga något heller.
 
Jag hittar inget bra med mig själv, jag vet inte hur jag ska lösa det här... Jag ska försöka börja gymma igen men hela min kropp skriker att jag kommer misslyckas, för jag misslyckas alltid.
Tjat tjat tjat.
____________________________________________________________________________
 
Tre positiva saker:
 
1. Jag har pratat med chefen på min praktikplats och hon ska se till så att jag alltid har något att göra där, då blir det lite lättare att gå dit.
 
2. Jag lyckades med ett uppdrag i AC4 som jag tyckte var väldigt svårt, jag fick göra om det 11 gånger men gav inte upp och blev inte vansinnig som jag kan bli när jag misslyckas. Det är framsteg för mig.
 
3. Jag vaknade 5 imorse så då hade jag tid att sminka och fixa mig ordentligt.
 
 
 
 



Adieu!
 

Energi

Publicerad 2013-10-19 02:44:00 i Gnäll, Positivt,

När man har suttit hemma i flera månader på grund av ångest och orkeslöshet och äntligen skaffar en praktikplats så borde man väll tekniskt sätt vara stolt över sig själv. Stolt över att man tar sig dit trots ångest, trots energilöshet, trots att man känner sig så fruktansvärt osocial. Men tyvärr verkar jag inte fungera så.
För nästan ett år sedan gick jag en grej för ungdomar, och slutade efter en månad för att jag mådde för dåligt. Det berodde ju inte bara på självkänslan men det bidrog helt klart.
 
Nu går jag på frälsningsarmén och självkänslan har åter igen rasat. Jag går bara 2 timmar om dagen 3 dagar i veckan, egentligen är det ingenting och i normalt  fungerande människors öron måste det låta fruktansvärt lite. Men jag klarar knappt av det, varje dag när jag går därifrån är jag helt slut. Jag får använda  alla mina krafter för att ta mig dit över huvud taget och sedan måste jag kämpa  för att stanna kvar. När torsdagen kommer och jag är ledig fram till måndag så har jag ingen energi kvar, jag är så trött så att jag knappt kan sitta upp. Jag känner mig bara värdelös, jag klarar knappt det. Hur fan ska jag någonsin kunna jobba? Det finns personer som har varit med om mycket värre saker än jag och de jobbar och tränar och har ett socialt liv, varför klarar inte jag det?
Åter igen känner jag mig som ett slöseri till människa. Jag tillför inget, jag har inget värde på den här jorden.
Jag är så trött hela tiden, jag vet inte hur jag ska beskriva det... energin tar slut tidigt på dagen och sedan har jag inget att hämta energi ifrån. Jag mådde konstigt nog bättre när jag bara gick hemma, då behöver jag inte tänka på hur jag är som person, jag behöver inte göra saker som jag egentligen inte orkar, jag behöver inte göra något.
När jag är där, när jag träffar människor dagligen så påminns jag om att jag inte är den jag en gång var. Jag har förlorat de egenskaper  som jag faktiskt tyckte om med mig själv. Jag har förlorat den Elin som var positiv, uppmuntrande, den Elin som syntes och inte var rädd för att göra sig hörd. Nu när jag tänker på det låter det som att jag har förlorat mamma, fast i mig själv... Sanningen är den att jag är bitter, jag är fruktansvärt bitter och pessimistisk, mycket mer än jag visar. Jag tror inte på bra saker, jag tror inte på att det kommer bli bra och jag tror inte att saker kommer lösa sig. Om någon mår dåligt och säger att livet är skit så kan jag inte trösta dem, för jag vill inte ljuga. Jag kan inte förmå mig själv att säga att det skulle vara bra, för jag tycker inte det. Det finns bra saker i livet men de överväger inte de dåliga. Jag är inte uppmuntrande längre  för jag tror inte, så om jag säger något uppmuntrande till något så är det för att jag faktiskt tror, vilket inte händer helt ofta.
Jag vet att jag gnäller en massa och att det låter som att jag sitter och tycker synd om mig själv, men jag gör faktiskt inte det, jag skulle säga om det var så. Jag behöver bara skriva, sätta ord på känslorna och få ur mig lite skit. Jag tycker inte synd om mig själv, det är som det är och det suger. Jag gör det jag kan, jag försöker och jag kämpar även om jag inte riktigt förstår syftet med det. Jag försöker bryta mig ut, försöker bli jag igen. Jag vill ha tillbaka min sociala kompetens men jag vet inte vart den tog vägen eller hur jag ska hitta den. Det är så illa så jag knappt fungerar med mina vänner och jag funderar ofta på om jag gör eller säger fel saker. Jag kan ha ångest efter att jag har varit med en vän för jag kommer på saker som jag har sagt eller gjort som kanske var dumma.
Jag vill hitta tillbaka till mig själv.
 
 
___________________________________________________________________


Tre positiva saker då:

1. Jag var på möte med försäkringskassan i måndags och min handläggare var väldigt trevlig, jag hade oroat mig fruktansvärt mycket över det mötet då jag hade en tidigare erfarenhet av henne som inte var så trevlig men nu var hon jätte snäll och lugnade mig så det var enormt skönt. Hon sade även att jag inte borde bli utan pengar någon månad, inte ens i december. Jag hoppas verkligen att hon har rätt, men jag känner mig lugnare oavsett.
 
2. Imorgon ska jag gå på stan med Stina, jag lär nog inte shoppa något då jag inte har super mycket pengar men det ska bli skönt att gå runt och kika och ha mycket tid på sig :) Jag ska nog prova lite kläder då jag har märkt att jag nog är smalare än jag tror. (Jag säger inte att jag är smal, men mindre)

3. Jag färgade håret och ögronbrynen ikväll vilket alltid är lika skönt. (Och jag har massa choklad hemma)
 


Adieu!
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela