iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih

Publicerad 2010-07-12 05:43:15 i Smink, hår m.m,

Nu är lyckan fullständig typ... Shrinkle, hon som har skapat mitt favoritmärke sugarpill cosmetics har som en fan-sida på facebook där jag är medlem. Igår lade jag upp en bild på en av sminkningarna som jag gjort med hennes produkter och nu när jag loggade in hade hon kommenterat bilden!!!





Jag är så glad just nu så jag dör lite smått :P Att få höra något sådant från någon som man beundrar så mycket.. herregud... *svimma*

Ha en trevlig dag! Jag har inte somnat än, är väldigt pigg konstigt nog med tanke på att jag sovit typ tio timmar på två dygn.

PS. jag skippar bokrecentionerna, känns onödigt och drygt:P Och jag ska lägga ut bilder på sminkningen jag hade igår när jag har lagt in bilderna i datorn. DS.

claun

Publicerad 2010-07-10 12:25:00 i Smink, hår m.m,

Igår hade jag kul med smink :P






För övrigt har en av mina bästa vänner kommit tillbaka på besök från malmö :D Underbart!

Tömma lägenheten.

Publicerad 2010-07-07 10:59:34 i Mamma,

Mamma var död. Vår underbara lägenhet i Göteborg stod tom. Jag visste att den måste tömmas. Oron var stor för mig och mormor, hur skulle vi ordna det? Jag pratade med pappa som pratade med farfar och de ställde upp tack och lov.

Farfar fick låna ett stort släp av sin bror eller kusin, jag minns inte. Jag minns inte heller vilken dag vi åkte, men jag vet att det var i slutet av januari 2009. Vi åkte tidigt på morgonen. Jag minns knappt resan dit. Jag minns när vi kom fram till ett fik i någon stad inte allt för långt härifrån, där pratades det om min rökning som både pappa och farfar ganska nyligen fått reda på. Det var det vanliga ”Det vore ju bra om du kunde sluta röka”. Jag hade förlorat min mamma för en månad sedan och kunde inte bry mig mindre.

Mitt nästa minne är när vi kommit fram till Partille som ligger alldeles utanför Kortedala där jag och mamma bodde. Vi stannade vid en byggaffär för att köpa ett lås till släpvagnen, jag minns att jag tänkte att det inte var så det skulle vara. Jag skulle vara tillbaka där med mamma, inte med en stor släpvagn för att tömma lägenheten som vi nyss fått och var så glada över. Vi skulle ju njuta av sommaren i den lägenheten.

Vi bestämde att vi skulle ta in på Hotel eftersom det var sent på kvällen och det var ingen idé att sätta igång nu, men vi åkte till lägenheten för att se vad vi hade framför oss dagen efter.

Jag minns inte vad jag kände eller tänkte när vi kom dit, jag tror att jag blev mycket upprörd inombords när jag såg allt, chockad, allt var precis som det varit… inget var ändrat. I den soffan hade mamma sovit i två månader, på den tvn hade hon sett animal planet, här hade vi suttit och skrattat tillsammans. Tomt. Aldrig mer.

 

Jag gick in i köket där all post och alla tidningar stod uppradade på bordet, en vän till familjen hade varit i vår lägenhet och tagit hand om den. Jag började kolla igenom posten och jag tror att pappa såg att jag blev upprörd för han sade åt mig vi gör det där imorgon.

Sedan började de prata och diskutera om hur de skulle göra dagen efter, jag skyndade mig ut på balkongen där jag satte mig på huk och tände en cigarett och såg mig omkring. Där brast det, allt var förstört, det skulle inte vara såhär, det är så orättvist! Jag kände mig så liten och ensam. Jag tänkte på alla människorna i lägenheterna runt omkring, de lever fortfarande sitt vanliga liv. Ingen vet att jag sitter här nu och har förlorat min mamma. Gråten var smärtsam, en hjälplös gråt. Pappa och farfar kom ut på balkongen när de hörde mig, pappa satte sig på huk framför mig och höll om mig.

Vi bestämde att nu åker vi därifrån, jag behövde få smälta det lite och vi behövde sova innan morgondagen.

 

Vi tog in på Scandic Hotel ganska långt ifrån lägenheten, jag vet inte varför vi hamnade där, jag vet inte ens i vilken stadsdel vi var i, men jag brydde mig inte heller. Jag fick ett eget rum som farfar betalade vilket jag var mycket tacksam för. Vi packade in grejerna i våra rum och sedan gick vi och åt. Jag fick en hamburgare med pommes frites som kostade 200 kronor, pappa bjöd. Jag orkade dock inte så mycket av den, vilket kanske inte var så konstigt, men den var god.

Sedan gick vi tillbaka till våra rum för att sova, pappa knackade på och kom in till mig en stund, frågade om det skulle gå bra att sova själv. Sedan sade vi god natt och han gick.

 

Enda sedan jag varit i lägenheten hade jag bara haft en tanke i huvudet, jag skulle skära mig. Jag behövde det nu. När klockan var halv elva så visste jag att de sov, så jag plockade upp paketet med blad som jag köpt för cirka två veckor sedan, gick in i badrummet och låste dörren, för säkerhets skull.

Jag började som jag alltid gör, skar mig ganska försiktigt, kanske ska säga rispa till och med. Tillslut blev jag irriterad och skar upp ett brett sår på sidan av låret och då blev jag nöjd. Jag satt kvar ett långt tag, jag lekte till och med med blodet. Det låter sjukt antar jag, men det kändes bra då och jag tycker inte att någon har rätt att döma mig med tanke på tillståndet jag var i.

Sedan satte jag mig i sängen istället med en bunt toapapper i handen som jag baddade på såret för att det skulle sluta blöda. Efter 45 minuter blev jag röksugen så jag drog på mig mjukisbyxor och en tröja, tog hissen ner, gick igenom receptionen och ut. Nu var jag lugn, avdomnad. Jag såg på omgivningen, mörkt, stor bilväg… tråkigt. Men jag var tom nu, jag kände inget.

Sedan gick jag tillbaka och då hade jag såklart blodat ner byxorna. Jag tror det dröjde cirka en timme och fyrtiofem minuter innan det slutade blöda.

Jag vet inte hur länge jag blev uppe men jag hade såklart svårt att sova.

 

Vi klev upp tidigt på morgonen, vi hade mycket framför oss och ville helst bli klar samma dag. Pappa knackade på dörren och talade om att vi skulle ner och äta frukost om tio minuter så jag gjorde mig i ordning.

Väl nere i restauranten hade jag ingen som helst matlust, jag tror inte ens att jag åt något.

Jag var nog ganska avstängd då, minns inte att jag kände något speciellt. Jag hade bara såren på benen som tröst.

Efter frukosten packade vi ihop våra grejer och åkte till lägenheten.

 

Hela den delen är ganska suddig, men jag ska försöka komma ihåg så gott jag kan.

Det första jag minns är att jag fick en sopsäck för att städa mitt rum, och jag grät, jag stod och slängde skräp och grät så jag knappt såg något, men det vara bara att fortsätta, vi var tvungna att jobba så fort vi kunde. Allt kändes så fruktansvärt värdelöst, mitt underbara rum i min underbara lägenhet, och nu stod jag här och städade ut allt. Pappa och farfar pushade mig ganska mycket, vilket egentligen var bra eftersom annars skulle jag inte klara av att göra något alls. De kom med lådor som jag skulle kolla igenom och så vidare. Jag visste redan från dagen innan att jag måste åka till gamla skolan och tömma skåpet och det var det enda jag kunde tänka på hela dagen. Jag ville bara komma bort från lägenheten och åka ut i min älskade stad för sista gången på väldigt länge. Jag fick tjata ganska mycket innan jag åkte iväg, pappa ville att jag skulle vara där och hjälpa till, men till slut fick jag åka. När jag åkte dit minns jag inte vad jag kände.

Jag hade tappat bort min nyckel och var tvungen att hitta någon som kunde hjälpa mig klippa upp låset men som vanligt var vaktmästaren inte på plats. Jag gick till stället där jag visste att skolans anställda åt lunch och hittade rektorn. Jag gick bara fram till bordet där han satt och åt och pratade med några och stod bara där. Jag ville inte störa så jag väntade tills han var klar. Kvinnan som han pratade med nickade mot mig och sade ”Jag tror det är någon som vill dig något”. Han vände sig om och jag sade att jag verkligen måste få prata med dig. Så han diskade ur matlådan och så gick vi upp till hans kontor där jag berättade vad som hänt och att jag behövde hjälp med skåpet. Vi gjorde en skriftlig utskrivning från skolan och sedan gick han iväg och kontaktade vaktmästaren för att höra om det var okej att vi klippte upp mitt lås, vilket det var. Så han klippte upp låset åt mig och tog böckerna som jag skulle lämna tillbaka, vilket var väldigt snällt av honom så slapp jag springa runt hela skolan och leta lärare.  Jag hade tagit med mig tre påsar för jag trodde att jag hade mycket att ta med mig tillbaka, men lämnade skolan med pennor, en linjal och ett sudd.

När jag sedan åkte genom stan, förbi nordstan så tänkte jag bara på hur orättvist det var. För en månad sedan var jag så glad över mitt älskade Göteborg, och nu hade jag förlorat både mamma och Göteborg. Det gjorde så ont.

 

När jag kom tillbaka till lägenheten hade pappa och farfar packat ner det mesta i köket vilket jag var tacksam över för sådant är jobbigt. Sedan var det bara att fortsätta sortera, packa och slänga. Jag slängde alla mammas kläder, det var så otroligt smärtsamt, som ett ultimat bevis på att hon inte längre fanns. Jag var tvungen att tänka logiskt, på vad jag skulle ha kvar och inte. Man vill ju spara allt som minne, men det kan man inte så man måste prioritera. Jag vet inte om jag slängde mer än jag kanske borde ha gjort… Mormor har i efterhand frågat efter saker som jag slängde, men samtidigt så var det jobbiga beslut och i vissa fall kände jag att har jag ingen nytta av det så är det ingen idé att spara. Jag sparade dock sådant som var mycket betydelsefullt för mig.

Lite senare kom Cicki och hennes dåvarande pojkvän och hjälpte oss och då gick det undan, jag älskar Cicki, hon är som en extramamma för mig och hon var så hjälpsam och tröstande den dagen. När hon kom kändes det som att hela rummet lystes upp och allt blev lite lättare, jag tror även att farfar och pappa blev lättade när de såg hennes påverkan på mig och över hur effektiv hon var.

 

Vi blev färdiga efter åtta timmar, tror jag. Innan jag skulle gå så vände jag mig om och såg på den nu tomma lägenheten, som vi flyttat in i för bara tre månader sedan, med stor sorg i hjärtat och själen. Sedan åkte vi för att lämna nycklarna till hyresvärden och efter det ville farfar hälsa på sin syster som han inte hade träffat på många år, han hade köpt med sig tunnbröd till henne. Vi åkte iväg ganska långt från lägenheten och stannade vid en mack för att kolla var hon bodde. Då visade det sig att hon bodde nära där jag bodde, dit vi nyss kom ifrån så det var bara att åka tillbaka.

 

Vi hade svårt att få tag på henne när vi var där och farfar blev orolig att han inte skulle få träffa henne. Men tillslut svarade hon och kom ner och hämtade oss, alla fyra trängdes i en väldigt liten, väldigt långsam hiss. När vi kom in satte vi oss i vardagsrummet och jag fick då veta att hon hade målat allt. Hon är väldigt duktig. Jag kände på en gång hur mycket jag tyckte om den här kvinnan, hon var sådär snäll, så hon utstrålade en godhet och trygghetskänsla.

Det var skönt att bara sitta där och prata med henne efter en sådan jobbig dag. Jag minns inte hur länge vi var där, men säkert två timmar i alla fall.

 

Sedan satte vi oss i bilen och jag trodde att vi skulle ta in på hotell igen eftersom det var ganska sent på kvällen, men vi skulle fortsätta åka, och ta in på hotell när farfar inte orkade köra längre.

Vi körde ganska länge innan vi bestämde att det var dags att stanna nu. Så vi letade upp ett hotell på gps:en och åkte in i en jätte mysig stad som jag tyvärr inte minns namnet på. Vi hade svårt att hitta hotellet och fick ringa han som ägde hotellet för att hitta dit.

Det var en litet men fint hotell och ännu en gång fick jag eget rum och blev än en gång väldigt tacksam. När jag kom in i rummet blev jag imponerad, sängen var gigantisk, det fanns tv, skrivbord, en liten fåtölj och en fin toalett, det trodde jag faktiskt inte när jag såg det lilla hotellet.

Min mobil höll nu på att förlora batteriet så jag kunde inte lyssna på musik och jag hade såklart glömt laddaren, det var jobbigt.

Den här natten skar jag mig inte, jag var på bättre humör och kände mig nöjd från natten innan.

Vi tog en liten sovmorgon nästa morgon, sedan åt vi frukost, jag tror jag åt lite müsli med fil.

Sedan åkte vi iväg igen. Hemresan var lång och jobbig, alla var trötta och det kändes som att vi inte kom någonstans och jag hade inte min musik vilket gjorde resan ännu jobbigare.

 

När vi tillslut kom fram åkte vi ner till mormor och bar in sådant som behövdes sorteras, alltså sådant som jag skulle ha nu, resten åkte de med till mormors bror för vi fick förvara sakerna på hans vind. Mormor bjöd på fika och vi satt och pratade ett tag, sedan åkte de vidare och jag hälsade på min lilla Nisse som jag saknat så mycket. Sedan minns jag inte mer från den dagen.

 

Anledningen till att jag skriver det här är dels för att min psykolog vet om att jag tycker om att skriva och tycker att jag ska göra det för att ventilera och för att jag äntligen samlat styrka.

Den här resan var mycket jobbigare än allt annat, det var jobbigare än att höra läkaren säga att min mamma är död. Det var helt enkelt det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv, det var beviset på att hon är borta, medan jag var hos mormor så var jag i chock och hade inte mycket som påminde om mamma, men när vi kom ner till lägenheten blev allt klart, då kom den verkliga chocken, då kom alla känslor. Att vi tömde lägenheten var ett så klart tecken på att hon inte fanns och det var då man förstod. Då kändes allt så orättvist, allt hade blivit så bra för att sedan bara falla.

Jag älskar dig mamma.

 


Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela