Klockan hade slagit 24:00 och datumet var nu 25 augusti 2008. Jag fyllde 18.

Jag var jätte glad, nu kunde jag köpa cigaretter själv, nu var jag mer fri, nu fick jag ta egna beslut. Missförstå mig inte, jag behövde inte direkt frihet, mamma lät mig göra det mesta men nu behövde hon inte skriva under o.s.v. För att fira dagen blev jag medlem på en kontaktsida på internet, jag gick aldrig in där igen, men ändå, jag kunde. Mamma var glad och stolt.

Vi gick och lade oss vid kanske 2-tiden. Klockan fyra väcktes jag av att mamma sprang ut på trappan och smällde igen dörren. Jag visste att något var fel men jag ville inte acceptera det och låg kvar. Trots dåligt samvete så har jag ändå förståelse för min reaktion, tror att många reagerar så.

Plötsligt började mamma skrika, ett fasansfullt ljud som rev och slet i hjärtat och gör det fortfarande. Jag ignorerade det.

Efter ett tag, jag har inte en aning om hur länge, 5 minuter, en kvart, öppnade mamma dörren och ropade; ”Elin! Ambulans!” så jag kastade mig upp och slog 112 för första gången i hela mitt liv.

En kvinna svarade, jag talade om att min mamma inte kunde andas och hon började ställa en massa frågor.

Jag kommer knappt ihåg vad hon frågade men jag antar att hon ställde de vanliga frågorna, vad har hänt o.s.v. Vid ett tillfälle föll jag ned på knä och skrek ”jag klarar inte det här!”, mamma berättade efteråt att hon hörde det.

Jag talade om vilken adress vi bodde på, eller ungefär vilken adress eftersom vi bodde i sommarstugan och ambulansmännen kunde inte hitta det. Hon bad mig om och om igen att förklara vägen, hur de skulle köra och jag blev så arg. Jag berättade för henne att vi ganska nyligen flyttat dit och att jag inte kunde beskriva vägen men ändå fortsatte hon tjata. Jag sade åt henne flera gånger att ringa Jeanette för att hon skulle kunna beskriva vägen, men av någon anledning ville kvinnan att jag skulle beskriva den. Jag kan ju säga att frustrationen var hög. Min mamma låg ute på trappan och kvävdes och skrek och jag kunde inte få den här kvinnan att ringa till den enda personen jag kände som kunde beskriva vägen!

Tillslut sade hon att jag skulle gå ut med en ficklampa och lysa i den riktning som ambulansen skulle komma från så att de kunde se mig så jag gjorde det. Det fanns en liten väg utanför vår stuga och en lite större väg mellan Jeanettes hus och stugan och det var den jag gick till. Jag sade ingenting till mamma när jag fick förbi henne, jag var fullt insatt på att… rädda henne. Jag stod där i mörkret, ensam full av ångest och frös när det plötsligt ringde inne hos Jeanette. Lättnaden var obeskrivlig. Jag hade glömt mobilen i stugan och därför var det tvungna att ringa Jeanette, det var det bästa jag gjort i mitt liv.

Hon kom ut med en ficklampa och började gå mot lilla vägen bredvid vår stuga, jag tror att hon stannade upp och strök mamma på ryggen och frågade om det gick bra.

Jag blev lagom bitter när ambulansen kom efter bara någon minut. Hade de ringt Jeanette på en gång så hade de varit där så mycket tidigare!

Jag stod uppe på trappan med mamma när de tog hand om henne, och just då slog det mig. Det här kan vara sista gången jag träffar henne, ser henne levande så jag strök henne på huvudet. Sedan flyttade de in henne i ambulansen och jag gick in och satte mig i soffan.

Jeanette kom in till mig, satte sig bredvid mig och lade armen om mig och jag grät. Ett hopplöst kort gråt, som bara för att ventilera lite. Sedan frågade hon om jag ville åka på skolan i alla fall, det var min andra skoldag och det ville jag. Jag skulle inte klara att sitta hemma ensam hela dagen med minnet och skriket som upprepade sig i min hjärna om och om igen så Jeanette skulle skjuta mig.

Jag försökte somna om men det var såklart omöjligt så jag satte mig och kollade på tv. Jag tror att klockan var runt sex när mamma ringde mig. Jag var så lättad, hon mådde bättre men skulle få stanna kvar ett tag.

Samtidigt hade jag fått mig en snärt på näsan, om man nu ska uttrycka det så milt. Jag visste ju att mamma mådde dåligt men nu insåg jag precis hur dåligt.