Jag har tre katter, jag är medveten om att ingen bryr sig men jag tänker skriva i alla fall.

 

Nisse, 10 år - Jag och mamma skaffade honom 2003 och han är en sådan speciell katt. Han har så mycket personlighet och jag känner att vi kopplar på djupet. Han vet när jag mår dåligt och då tar han hand om mig. Han kommer till mig, mjauar och gosar på mig, plockar jag upp honom så sitter han helt still och jag får hålla i honom så länge jag vill, han vet att han hjälper mig.

När mamma dog var han med mig hela tiden, låg jag i sängen så låg han hos mig, gick jag på toa så följde han med och satt hos mig, gick jag ut och rökte så väntade han innanför dörren, det var bara när han såg att jag var med en vän och gjorde annat som han tog ledigt och gick och lade sig i ett annat rum.

Han är verkligen en underbar katt, men jag har ofta dåligt samvete för att jag inte kan ge honom det han behöver. Han är uppväxt med att vara ensam katt med två personer som dyrkar marken han går på, sedan försvann mamma, jag mådde (och mår) mycket sämre och har inte lika mycket ork och så skaffade jag två katter till. Det märks så tydligt på honom att han behöver mer och jag kan inte ge honom det.

 

 

Baccus, 4 år - Baccus och jag har en komplicerad historia. Jag skaffade honom när han var 4-5 månader och han var då fruktansvärt rädd för människor och han är en allmänt rädd katt. Jag fick jobba sönder mig för att försöka få honom att slappna av och trivas, och det hjälpte väldigt mycket men jag har haft perioder då jag har varit så frustrerad över hans stress och rädsla. Han är en väldigt go och fin katt men det blev för mycket ibland.

Allt ändrades när jag skaffade Alice, hon har tagit hand om honom och han har blivit SÅ mycket tuffare. Förut gömde han sig alltid, nu kommer han alltid fram och hälsar på folk även om det tar en stund, han är inte lika skvättig... han verkar tryggade och lyckligare helt enkelt, tack vare henne. Och Nisse som har svårt för Baccus har fått vara mycket mer ifred så hon har hjälpt på en massa sätt. Jag blir i princip aldrig frustrerad eller irriterad längre, han är en väldigt snäll och go katt, skulle aldrig drömma om att bita eller riva någon, han vill bara mysa jämt.

 

 

Alice, 3 år i november - Nu har jag ju redan skrivit lite om henne men ja... jag kommer skriva mycket mer för hon är så underbar. Det var inte meningen att jag skulle skaffa en till katt men så gick jag en kurs och en av tjejerna berättade att hon hade två kattungar och jag skulle ju inte dissa möjligheten att träffa kattungar liksom, även om det är riskabelt ;P Men så såg jag Alice och något hände i mig, mitt hjärta skrek att hon måste bo hos mig. Egentligen bestämde jag mig på en gång men jag försökte ändå vara logisk, kommer jag ha råd o.s.v. Men ja, jag valde såklart att ta hem henne och jag fick henne gratis. Hon hade ett annat namn först men jag bytte till Alice så fort jag hade valt att hon skulle bli min. Och när jag tog hem henne, jag har aldrig varit med om något liknande. Katter brukar oftast vara väldigt försiktiga och rädda när de kommer till ett nytt ställe men hon bara klampade ut i köket, gosade på en av mina katter och klampade raka vägen ut till vardagsrummet där hon till sin stora glädje hittade en massa leksaker och klätterträd. Hon hade bott med två stora hundar innan så då kunde hon inte ha leksaker och hon lekte seriöst hela kvällen när hon kom till mig.

Hon är så underbar på alla sätt och vis, tuff, omtänksam, gosig på sitt egna vis, självständig... ja...Jag är verkligen kär i min lilla tjej. Hon är min första honkatt.

Enda gången jag har varit galen på henne var när hon blev en kåtkatt, hon mjauade i princip dygnet runt i två veckor så tillslut gav mormor mig pengar så jag kunde kastrera henne, och även då imponerade hon. Hon hade den där stora tratten på huvudet men sprang runt och höll på som vanligt, hoppade upp på grejer och allt och det är därför jag tycker att hon är så tuff, hon bara tar saker som de är.

Hon är en underbar liten tjej.