Någonstans på vägen har jag tappat bort mig själv, jag vet inte när det hände men det slog mig nyligen.

Under de åren som jag har mått dåligt så har jag ändå haft självförtroende och till och med självkänsla när det gäller vissa saker. Jag har hatat mig själv samtidigt som jag har tyckt om vissa sidor med mig själv, så som att jag t.ex kunde hantera alla sorters människor, jag var rolig, jag kunde göra människor glada, jag var artig, jag visste hur man skulle bete sig o.s.v...

Jag var trygg i mitt ritande, även om jag hade små svackor så visste jag att jag skulle komma ur det och jag ritade och leverade nästan dagligen. Jag var trygg i mitt skrivande, jag visste att jag var duktig på att skriva.

 

Jag vet inte vad som har hänt... jag har verkligen ingen som helst självkänsla och inget självförtroende.

Jag känner mig som ett slöseri till människa, jag känner mig bara fel. Jag tror inte att jag klarar något.

Jag kan inte rita, jag kan inte skriva. Jag har ingen ork kvar, ingen energi. Jag orkar inte med människor (Förutom de som står mig närmast), jag får anstränga ihjäl mig för att vara artig, jag kan knappt hantera människor över huvud taget.

 

Jag saknar den person jag brukade vara, den person som jag alltid har varit, jag saknar den personen nästan lika mycket som jag saknar mamma.

På måndag ska jag äntligen börja italienska, jag har väntat på det i ett och ett halvt år, men istället för att vara superglad så oroar jag mig bara för en massa saker. Tänk om jag inte lyckas? Tänk om läraren inte är bra? Tänk om jag inte trivs med personerna som jag ska gå kursen med? Tänk om jag inte får lära mig det jag vill lära mig? Tänk om, tänk om, tänk om. Oro, oro, oro.

Och så är det med allt, jag tror inte på mig själv för fem öre längre, jag tror verkligen inte att jag klarar något.

Jag ska börja praktisera om ett tag (vet inte hur länge) och jag är helt övertygad om att jag inte kommer lyckas. Jag känner mest, fine, jag gör det, men bara för att bevisa hur jävla misslyckad jag är. Jag tror inte på att det någonsin kommer bli ordning på mig vilket även har gjort att jag har tappat drömmen om barn. För ett tag sedan blev jag lycklig i hela kroppen när jag tänkte på att skaffa barn, men jag har lyckats övertala mig själv att jag kommer vara en värdelös mamma på alla sätt och vis så det är ingen idé att jag skaffar barn.

 

Det jobbigaste är att jag har inte en jävla aning om hur jag ska hitta tillbaka till mig själv, just nu känns det bara hopplöst. Det känns som att jag har dött.