Alla som känner mig... eller som har träffat mig, vet att jag är galen i italien och italienska.

Det började faktiskt med Assassins creed 2 och brotherhood. I och med att jag spelade så blev jag mer och mer kär i språket och arkitekturen och jag är djupt tacksam för det för det här är den första passionen i mitt liv som faktiskt har hållt i sig.

Känslan jag känner när jag ser italien på tv eller bild... jag vet inte hur jag ska beskriva  den. En enorm längtan, en djup kärlek, fjärilar som sprider sig i hela kroppen. Jag får seriöst andnöd för att jag tycker att det är så vackert.

Känslan när jag uttalar italienska ord... Det känns som meditation. Jag kan läsa en bruksansivning, något så enkelt och ganska praktiskt, och ändå får jag den där känslan. Som när man äter riktigt god mat, jag känner mig lugn och tillfredställd samtidigt som jag får en längtan efter mer. Jag vill ha mer, jag vill lära mig mer, jag vill förstå vad jag läser.

 

Det här är min syn på italien(och jag hoppas att jag inte har fel); Familj, sex, mat, passion och kärlek.

Och det är ju så det ska vara, det är det som egentligen är det viktigaste i livet, men vi lever i ett samhälle då vi måste skita i mycket av det där på grund av jobb och "måsten".

Självklart finns det negativa saker med allt, men jag vill faktiskt inte höra det. Låt mig ha kvar min kärlek för italien, förr eller senare kommer jag åka dit och då återstår det att se. Sedan finns det inte mycket man kan säga som drar ned min kärlek för italien, uttrycker sig någon negativt om italien så känner jag "det är din åsikt". Jag vill upptäcka själv.

 

Ibland förlorar jag motivationen, jag känner mig pressad och känner att jag kommer aldrig lära mig italienska men då behöver jag bara titta på något som har med italien att göra och lusten kommer tillbaka. Det spelar ingen roll, jag har hela livet på mig att lära mig italienska och jag är faktiskt stolt över att jag faktiskt har lärt mig så mycket på egen hand.

 

Jag har nyligen börjat en italienskakurs som tyvärr inte riktigt lever upp till vad jag hoppades på, det känns som att det mesta med kursen är fel och det gör mig lite omotiverad. Men det är åtta tillfällen, en och en halv timme åt gången och jag kommer ju inte går därifrån utan att ha lärt mig något, så jag tänker fortsätta gå dit och jag tänker försöka lära mig så mycket som möjligt. För det var ju det som var mitt nyårslöfte, att försöka.

 

Jag vet inte vad jag vill säga med den här texten egentligen, jag kollar på eat, pray, love för tusende gången och ville bara uttrycka det jag känner. Skriva något positivt.