Självskada

Publicerad 2013-10-23 21:20:00 i Gnäll,



Det finns få bilder som gör mig så jävla arg som den här bilden. Det finns allt för många som tror att varje sår och rispa skulle vara ett misslyckat självmord när det i själva verket är så att man skär sig för att dämpa smärtan som känner inombords. För att överleva.
Det är allt för många som inte ens försöker eller vill förstå och bara dömer och jag tycker att det är så jävla fel. Jag säger inte det för att jag själv skar mig i många år utan för att jag ser det på ett annat sätt nu när jag är äldre.
Personer som säger "Hen vill ju bara ha uppmärksamhet." Jaha, och?! Om en person har en sådan brist på uppmärksamhet så att den trycker något vasst mot sin hud och förstör den för alltid så lär hen BEHÖVA uppmärksamhet! Hur svårt är det att förstå?
 
Jag tänker skriva om min egen självskadehistoria, det något jag har tänkt göra väldigt länge men det har inte blivit av, fören ikväll då en person lade ut en sådan här bild och skrev i princip att personer som självskadar lika gärna kan göra det på rätt sätt så att världen slipper dem.... Fy fan vad arg jag blir!

Hur som haver:

Jag började när jag var 11-12 år. Jag kommer faktiskt inte ihåg första gången, jag vet att jag och en kompis började ungefär samtidigt men jag minns inte vem som gjorde det först.
Just då hade jag fruktansvärt dålig självkänsla, min mamma var deprimerad på grund av flera anledningar och orkade inte med mig och så var det det vanliga, den konstanta rädslan att hon skulle dö. Jag hade dessutom blivit diagnoserad med reumatism 1-2 år tidigare, fick springa på sjukhuset hela tiden och åt en massa tabletter plus att jag hade mycket svårare att röra mig än mina klasskompisar och i den åldern är allt som får en att sticka ut något väldigt negativt. Jag bodde i Umeå som jag hatade, jag ville tillbaks till Östersund till mina vänner och min mormor. Just då visste jag inte riktigt varför jag mådde dåligt men när jag tänker på det i efterhand så ser jag att är det mycket att bära på ensam för en 12-åring.
I början rispade jag mig bara på handleden med en nyckel, det blev sår men bara ytliga, och då var det definitivt  för att få uppmärksamhet. Jag talade om för mina vänner att jag hade gjort det och visade såren, jag njöt av uppmärksamheten när min bästa vän blev så upprörd så han klappade till mig (inte hårt) på kinden.
Jag lät även ärmen på min tröja halka ner när jag räckte upp handen på lektionerna, jag ville att någon skulle se.
 
Jag märker nu när jag skriver att jag har rört ihop minnen så jag vet inte riktigt när saker hände.
När vi bodde på teaterallén så rispade jag mig med nycklar, vid ett tillfälle var jag och mamma på en affär och jag provade en handske och råkade visa ett sår  för mamma. "Vad är det där? Är det Nisse som har gjort det?" jag kände bara panik och slängde ur mig ett kort "ja" och skyndade mig därifrån. Mamma låtsades som ingenting men hon förstod nog egentligen.
När jag bodde på löftetsgränd så hittade jag en kloliknande skalpell som jag tog hem och började skära mig med på ena vaden. Vid den tiden hade jag förlorat alla mina vänner, jag och några kompisar hade varit så elak mot en kompis så hon slutade umgås med oss, min andra kompis flyttade och sedan drog sig alla ifrån mig när jag slutade gå till skolan för att jag mådde så dåligt. De hade övernattningar och grillfester som jag aldrig blev inbjuden till vilket gjorde fruktansvärt ont. Mamma var värre än någonsin, hon var så nedgången i sin egen depression så jag fanns i princip inte, jag gick runt i t-shirt med sår på handleden hemma och hon såg inget, det är bevis nog på hur sällan vi sågs fast vi bodde under samma tak. Mitt självhat hade växt sig så enormt så att det nästan var outhärdligt att existera och jag började få självmordstankar.
Någon gång i början på 2003 så gick min önskan i uppfyllelse, någon hade sett. Då ångrade jag mig, jag ångrade att jag hade gjort så. Det började med att en lärare bad att få prata med mig och tog in mig i ett rum. Hon berättade att några tjejer hade kommit till henne och sagt att jag skar mig. Jag blev arg, arg på dem för att de inte höll käften. Jag kunde gissa vilka de var, personer som aldrig hade brytt sig om mig och jag hade svårt att tänka mig att det gjordes ur omtanke. Jag vet fortfarande inte men det spelar ingen roll nu.
 
Ett tag senare fick vi en kallelse till skolsköterskan och då drog ångesten igång på riktigt. De skulle berätta  för mamma!
Jag bestämde mig för att skicka ett sms till mamma när hon hade gått till jobbet, jag vet inte varför jag gjorde så. Det var fruktansvärt dumt gjort, det hade ju varit bättre att hon hade fått reda på det av en trevlig skolsköterska än ett jävla sms av mig när hon satt på jobbet. Jag kan inte föreställa mig hur jobbigt det måste ha varit för henne.
När jag kom hem den dagen så var luften tung, det var fruktansvärt tyst i lägenheten och hon svarade inte när jag ropade. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag gick in på mitt rum och satte mig vid datorn fylld av ångest.
Tillslut kom hon in på mitt rum, satte sig på sängen och sade "Du får flytta till pappa", det var något som hon sade om och om igen under min uppväxt. Som att det skulle göra saken bättre. Hon tog det personligt och kände sig som en misslyckad mamma, det visste jag till och med då. Hon mådde dåligt, men hon var inte en dålig mamma ,verkligen inte, hon orkade bara inte just då. Jag hade mått mycket sämre om jag hade tvingats bo hos pappa.
Jag blev upprörd och skrek åt henne att det inte skulle göra något bättre, det var inte hennes fel. Jag kommer ihåg hur sliten hon såg ut. Jag minns inte resten av det samtalet.

Vi gick till skolsköterskan och skolläkaren var också där. På sätt och vis var det skönt att mamma redan visste vad mötet skulle handla om men samtidigt så hade jag gjort det på ett sådant  dåligt sätt.
Först pratade de med oss tillsammans och sedan delade de på sig så mamma fick gå till ett annat rum med skolsköterskan och prata med henne.
Jag fick berätta varför jag mådde dåligt, men jag kunde inte uttrycka det då och visste det knappt själv så det blev bara att jag misstrivdes i Umeå.
Mamma och sköterskan kom in igen och läkaren sade "Jag ser inget annat än att ni flyttar tillbaka till Östersund."
Mamma som var världens bästa mamma sade upp sig från lägenheten och sitt jobb på en gång. Jag skulle gå klart sjuan och sedan flytta ned till mormor medan mamma jobbade klart sista tiden och så.
Farmor, säkert Robert och pappa kom upp till min skolavslutning och jag skulle åka med dem till Östersund.
När skolavslutningen var över så satt alla med sina familjer och hade picknick på en gräsmatta utanför skolan. Den enda personen jag sade hej då till var personen som jag och mina vänner hade tryckt bort med elakhet. Hon hade varit min bästa vän och jag förstörde allt för att jag dömde och pratade skit. Det var fint på något sätt, att bara säga hej då till henne. Av alla personer som satt på den gräsmattan så var hon den enda som betydde något för mig.
 
Jag minns inte om jag skar mig något under sommaren hos mormor men i augusti hände något som gjorde mig väldigt ledsen. Jag behöver inte skriva vad det var här men det var väldigt jobbigt.
Att flytta till Östersund gjorde ingen skillnad, jag hade redan halkat ned i depressionen och min självskada hade blivit ett beroende. Jag kom tillbaka till mina vänner, men även till en klass som en inte ens pratade med mig vilket jag tog hårt då jag hade haft för höga förhoppningar. Jag fortsatte skära mig, nu även i låren och mycket djupare. Vid ett tillfälle hade mormor hittat blodigt papper i min papperskorg och mamma var såklart upprörd och skällde ut mig. "Det är inte normalt!" och jag skrattade bara... jag orkade verkligen inte bry mig.
 
Sedan flyttade vi till en egen lägenhet och där någon gång började jag rispa/skära mig i armarna. Jag började med insidan på vänster arm och sedan höger och tillslut ovansidan av vänster arm. Det var något att skära sig på nya ställen, typ som att trampa i ny orörd snö.
Jag gick mindre och mindre till skolan

Under den här tiden visade jag bara såren för två personer, jag vet faktiskt inte varför jag visade dem. Jag vill inte ha uppmärksamhet, jag tror att jag bara inte ville vara ensam i det.


När jag var 15-16 år så hände något i mitt tankesätt, jag vet inte vad det var som gjorde det men jag slutade hata mig själv. Jag såg saker på ett annat sätt och jag mådde mycket bättre helt enkelt. Och då slutade jag bara skära mig, det blev svårare och svårare att göra det och tillslut ville jag inte längre. Under den här tiden började jag även gå i kortärmat hemma, mamma kom hem en gång och jag var redan i kortärmat så jag gömde mig bakom garderobsdörren och ropade att jag bara hade kortärmat och hon svarade att det gjorde inget. Det var så skönt att höra.
Det höll i sig tills jag var 18 och mamma hade fått sitt första anfall. Jag skar mig vid ca. 3 tillfällen och berättade inte om det för någon precis som att jag inte pratade om att mamma var så sjuk. Jag var ensam i det.

Efter mamma hade dött så åkte jag till Clas Ohlson och köpte en hel ask med blad för första gången. Inget spelade någon roll längre och jag brydde mig inte om folk visste. Jag hade inte skurit mig på armarna på flera år och tänkte inte fortsätta med det heller, jag skar mig på låren som vanligt för att det var lätt att dölja. Jag slutade gömma mina armar vilket var en enorm lättnad, att slippa gå i långärmat jämt var så fruktansvärt skönt. Jag fick en enda kommentar från en nära vän som frågade vad jag hade gjort, jag förklarade. Dock ljög jag och sade att jag hade slutat.

Det som tillslut gjorde att jag slutade var min pojkvän, jag ska inte gå in på detaljer men jag kan inte utsätta honom för det. Så jag har inte skurit mig sedan Mars 2009, även om jag har velat så många gånger, även om jag har behövt och det har varit nära. Det finns alltid där, men jag kan inte göra det nu.


 
Adieu!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela