När man har suttit hemma i flera månader på grund av ångest och orkeslöshet och äntligen skaffar en praktikplats så borde man väll tekniskt sätt vara stolt över sig själv. Stolt över att man tar sig dit trots ångest, trots energilöshet, trots att man känner sig så fruktansvärt osocial. Men tyvärr verkar jag inte fungera så.

För nästan ett år sedan gick jag en grej för ungdomar, och slutade efter en månad för att jag mådde för dåligt. Det berodde ju inte bara på självkänslan men det bidrog helt klart.

 

Nu går jag på frälsningsarmén och självkänslan har åter igen rasat. Jag går bara 2 timmar om dagen 3 dagar i veckan, egentligen är det ingenting och i normalt  fungerande människors öron måste det låta fruktansvärt lite. Men jag klarar knappt av det, varje dag när jag går därifrån är jag helt slut. Jag får använda  alla mina krafter för att ta mig dit över huvud taget och sedan måste jag kämpa  för att stanna kvar. När torsdagen kommer och jag är ledig fram till måndag så har jag ingen energi kvar, jag är så trött så att jag knappt kan sitta upp. Jag känner mig bara värdelös, jag klarar knappt det. Hur fan ska jag någonsin kunna jobba? Det finns personer som har varit med om mycket värre saker än jag och de jobbar och tränar och har ett socialt liv, varför klarar inte jag det?

Åter igen känner jag mig som ett slöseri till människa. Jag tillför inget, jag har inget värde på den här jorden.

Jag är så trött hela tiden, jag vet inte hur jag ska beskriva det... energin tar slut tidigt på dagen och sedan har jag inget att hämta energi ifrån. Jag mådde konstigt nog bättre när jag bara gick hemma, då behöver jag inte tänka på hur jag är som person, jag behöver inte göra saker som jag egentligen inte orkar, jag behöver inte göra något.

När jag är där, när jag träffar människor dagligen så påminns jag om att jag inte är den jag en gång var. Jag har förlorat de egenskaper  som jag faktiskt tyckte om med mig själv. Jag har förlorat den Elin som var positiv, uppmuntrande, den Elin som syntes och inte var rädd för att göra sig hörd. Nu när jag tänker på det låter det som att jag har förlorat mamma, fast i mig själv... Sanningen är den att jag är bitter, jag är fruktansvärt bitter och pessimistisk, mycket mer än jag visar. Jag tror inte på bra saker, jag tror inte på att det kommer bli bra och jag tror inte att saker kommer lösa sig. Om någon mår dåligt och säger att livet är skit så kan jag inte trösta dem, för jag vill inte ljuga. Jag kan inte förmå mig själv att säga att det skulle vara bra, för jag tycker inte det. Det finns bra saker i livet men de överväger inte de dåliga. Jag är inte uppmuntrande längre  för jag tror inte, så om jag säger något uppmuntrande till något så är det för att jag faktiskt tror, vilket inte händer helt ofta.
Jag vet att jag gnäller en massa och att det låter som att jag sitter och tycker synd om mig själv, men jag gör faktiskt inte det, jag skulle säga om det var så. Jag behöver bara skriva, sätta ord på känslorna och få ur mig lite skit. Jag tycker inte synd om mig själv, det är som det är och det suger. Jag gör det jag kan, jag försöker och jag kämpar även om jag inte riktigt förstår syftet med det. Jag försöker bryta mig ut, försöker bli jag igen. Jag vill ha tillbaka min sociala kompetens men jag vet inte vart den tog vägen eller hur jag ska hitta den. Det är så illa så jag knappt fungerar med mina vänner och jag funderar ofta på om jag gör eller säger fel saker. Jag kan ha ångest efter att jag har varit med en vän för jag kommer på saker som jag har sagt eller gjort som kanske var dumma.

Jag vill hitta tillbaka till mig själv.

 

 

___________________________________________________________________


Tre positiva saker då:

1. Jag var på möte med försäkringskassan i måndags och min handläggare var väldigt trevlig, jag hade oroat mig fruktansvärt mycket över det mötet då jag hade en tidigare erfarenhet av henne som inte var så trevlig men nu var hon jätte snäll och lugnade mig så det var enormt skönt. Hon sade även att jag inte borde bli utan pengar någon månad, inte ens i december. Jag hoppas verkligen att hon har rätt, men jag känner mig lugnare oavsett.

 

2. Imorgon ska jag gå på stan med Stina, jag lär nog inte shoppa något då jag inte har super mycket pengar men det ska bli skönt att gå runt och kika och ha mycket tid på sig :) Jag ska nog prova lite kläder då jag har märkt att jag nog är smalare än jag tror. (Jag säger inte att jag är smal, men mindre)

3. Jag färgade håret och ögronbrynen ikväll vilket alltid är lika skönt. (Och jag har massa choklad hemma)