Så tog energin slut. För bara några veckor sedan var jag energifylld, pigg, lugn och mycket gladare och idag slog det mig att det inte har varit så på ett tag. Det som fick mig att inse det var min stökiga lägenhet, jag har inte märkt av det, tiden har gått fort och jag har gått och väntat på ett energiryck som inte har kommit.

Städningen har varit det enda som jag har varit stolt över den senaste tiden, det enda som har fått mig att känna mig som en människa... känna mig vuxen och nu verkar det vara borta.

Jag önskar djupt och innerligt att det bara är en period, att det kommer bli bättre, men jag känner mig inte hoppfull.

 

Jag är rädd att det är på grund av hösten, dels för att jag mår så dåligt i kroppen av kylan och dels för att man blir så jävla låg när allt dör runt omkring en. För om det beror på hösten, då kommer det även bero på vintern och då kommer min ork inte komma tillbaka fören till våren och det är alldeles för lång tid.

 

Kylan drar upp känslor, och kylan har kombinerats med annat som har gjort att det har blivit lite för jobbigt.

När kylan kommer så minns jag akuten, jag minns när jag satt i snön på parkeringen och desperat försökte tända en cigarette medan jag grät så jag skrek. När snön kommer blir det minnet och den känslan tusen gånger starkare, men snön är ännu inte här. Sedan var det det med bilen och i fredags gick jag på ett studiebesök där en man kom och hälsade på mig och sade att han har jobbat med min mamma. För många påminnelser på så kort tid, för mycket smärta och nu närmar sig vintern och julen.

 

Kylan påverkar min reumatiska kropp. Jag får reumatisk feber dagligen för att jag alltid lyckas bli nedkyld oavsett hur mycket jag klär på mig, det går fort och kylan tar sig alltid in. Jag kan inte skydda mig mot det och när den febern kommer så försvinner all energi. Jag får en lätt huvudvärk, jag kokar i hela kroppen och jag blir så fruktansvärt trött, varje eftermiddag fram tills jag går och lägger mig, varje dag. Det innebär att jag bara har förmiddagarna till att göra saker, t.ex. diska och i måndags började jag på en ny praktikplats så all min energi och min "friska" tid på dagen går till det. När jag kommer hem så dröjer det bara en timme eller två tills febern kommer och det finns inget att göra åt saken. Det kan hjälpa att gå och lägga sig ett tag men då kan jag inte sova på nätterna och då mår jag ännu sämre dagen efter.

Kylan orsakar även smärta och stelhet, jag har ont och är öm i kroppen hela tiden, jag blir stel om jag sitter still för länge. Varje morgon är mina händer stela och det tar tid innan de mjukas upp.

 

Om 2 månader får jag inte pengar från försäkringskassan längre, jag har ansökt om fortsatt aktivitetsersättning men eftersom hälsocentralerna har varit underbemannade så fick jag komma dit alldeles för sent och läkaren har varit fruktansvärt långsam att skicka intyget, jag vet inte ens om han har skickat det än. Det tar 3-4 månader för försäkringskassan att fatta ett beslut så jag kommer inte få pengar från dem i minst en månad, det är 5800 som jag inte får. Hur fan ska jag klara det? Jag har underbara människor i mitt liv som kan hjälpa mig men det är för mycket pengar som försvinner... och om jag inte får det beviljat i december så kommer jag stå helt utan pengar i januari för då slutar jag få barnpensionen efter mamma. I värsta fall får jag gå till soc men helt ärligt så skulle jag nästan hellre hora än att gå dit igen.

Allt kan ordna sig om jag och pojkvän får en lägenhet innan årskiftet men det känns inte så hoppfullt. Jag vet fan inte vad jag ska göra.

Jag ångrar djupt och innerligt att jag inte ansökte om att få börja på vuxenpsyk eller något tidigt på året, där är väntetiden 3 månader så jag hade fått en kontakt lagom till att jag behövde hälsointyget, och då hade det kommit i tid och jag hade haft någon att prata med om all stress.

 

 

Allt är så jävla stressig, det är väll inte så konstigt att min energi har försvunnit egentligen men jag har förlorat det enda som gav mig ett värde, som gjorde att jag kände mig värdefull.