Gråt och sorg.

Publicerad 2015-12-05 04:04:41 i Mamma,

Inatt har jag gråtit över mamma för första gången på jag vet inte hur länge... minst ett år... Inatt känner jag mig liten och ensam i min sorg för första gången på väldigt länge.
I början grät jag hela tiden, nätterna var värst... då kom tystnaden och ensamheten. Sedan hamnade jag i någon slags chock som gjorde att jag svävade på moln. Jag minns inte om jag grät under den tiden, jag minns inte knappt den tiden. Jag var galet lycklig och samtidigt djupt olycklig. Men man blev bortkopplad från de dåliga känslorna och man kände sig konstant hög nästan... 
Det höll på i ungefär ett år, sedan släppte chocken och det kändes som att man dog... en smärtsam långsam död varenda vaken sekund på dygnet, men man befriades aldrig, smärtan bara fortsatte och det var så jävla outhärdligt. Då började jag träffa en psykolog som hjälpte mig att bearbeta sorgen men det tog tid... Det tog 2 år för mig att verkligen börja bearbeta det på riktigt och då kom allt som en smäll. Ilskan, varför, sorg, ensamhet... Och jag grät, grät hela tiden... Och så kom depressionen, jag har egentligen varit konstant deprimerad sedan jag var 11-12, men nu satte den djupa smärtsamma depressionen verkligen igång, utan pause... Hade jag tur så kunde jag få må bra i några timmar eller någon dag. Inget kändes bra, inget var bra. Inget kunde lyfta mig ur sorgen och minsta lilla motgång kändes som att bli misshandlad, om och om igen. 

Men tiden går och man lär sig leva med sorgen... Och det var det värsta... När man kom på att man inte hade gråtit för mamma på en vecka, när man inte hade tänkt på henne på två dagar ,en vecka... aldrig har jag hatat mig själv så mycket som då. Det kändes som att jag höll på att glömma henne och det plågade mig så fruktansvärt mycket. När man inser att man inte minns... att minnena är inte minnen utan drömmar... allt var suddigt och jag minns inte hur hon såg ut, hur hon lät, hur hennes hud kändes... 
Jag minns nu, minnena är fortfarande suddiga men de känns som minnen ändå, de är bara inte lika tydliga nu som då, men så är det ju med alla minnen. 
Jag minns hennes leende, jag minns inte exakt hur hela hennes ansikte såg ut när hon log, men jag minns detaljerna, hur munnen såg ut, hur snusen gjorde hennes överläpp liten, hur vi har identiska leenden, jag minns hennes fina blågröna ögon och ärret som hon hade vid ögonbrynet, jag minns hennes fina kindben och hennes lilla näsa som jag var så avundsjuk på, jag minns hennes fina små händer med stora ådror som jag älskade att trycka på, jag minns hur mjuk hud hon hade, hur mysigt det var att kyssa och smeka hennes kind. Jag minns. Men inatt gick jag igenom min dayviews där jag skrev när hon dog... och jag mindes det också. 
Jag bröt ihop när jag läste om hur jag fick se henne sista gången, det minnet är... Det kommer aldrig lämna mig och det är ett förvirrande minne för det var ju hon... men det var inte hon. Hur jag skrek efter henne, hur jag smekte hennes hand, hur jag inte ville gå därifrån för jag visste att jag aldrig skulle få se henne igen, aldrig få ta i henne igen... Hur kan man gå därifrån då? Jag blev tvingad, jag fick inte stanna så länge som jag ville, min morbror och mormor tvingade mig att lämna min mamma. Det kanske var bra, men jag var inte redo... hade jag någonsin varit redo? Antagligen inte. 


Det blir vardag... att tänka på mamma bara händer. Jag är inte alls medveten om hur ofta jag tänker på henne och smärtan är knappt märkbar längre. Det gör ont, men det blir så naturligt, som hunger och trötthet, det är väll det som gör att folk tror att man har "kommit över det".
Jag gråter aldrig över henne längre... det är bara i december. December är den värsta månader på året, även om det i år är lättare än någonsin. December är extremt milt i år, men den är här... Oron och sorgen. 
I december känner jag mig ensam, i december oroar jag mig för precis allting, i december tappar jag matlusten och får svårt att somna, i december gör själen väldigt ont, i december minns jag. 
Men det finns en skillnad i år, i år är jag glad att jag överlevde. 

Det har även tillkommit en ny känsla, jag ser tillbaka och tycker synd om 18-åriga Elin.
Det har nog att göra med att jag har vuxit upp, och att jag har slutat hata mig själv. Att skuldkänslorna har släppt, och att jag har hittat vem jag är utan henne.
Jag och 18-åriga Elin är två helt olika personer. Vi har våra likheter, men vi är inte samma.
Och jag tycker så fruktansvärt synd om henne, hon var bara ett barn som förlorade hela sin värld på en kvart.
Jag sörjer med henne...
Men det blev bra, livet blev bra, det var värt all fruktansvärd smärta. Vi klarade det. 

Snälla låt mig behålla den här lyckan nu.

Kommentarer

Postat av: Stina

Publicerad 2015-12-06 23:45:29

Du skriver så fint Elin, och med så mycket känsla. Och jag känner igen mig. Skuldkänslorna som kom när man inte tänkte på henne och att minnena blir lite suddiga. Men så är det precis som du säger, att man minns varje detalj i vissa saker med personen som aldrig kommer att försvinna. Ett skratt, ett leende, en min.
Och i sorgen så fortsätter man leva, för det finns inget att komma över, bara något att lära sig leva med. December kommer nog alltid vara en jobbig månad för dig, men jag är glad att du numera har ett så stort stöd i ditt liv som Rikard är. Du har klarat dig igenom allt själv, men visst är det underbart att ha någon där att luta sig mot?

Puss på dig Elin, snart ses vi igen! Saknar dig <3

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela