Svaret på den frågan är väll ganska självklart...Mamma.

Men det är svårt att välja om anfallet, hennes död eller att rensa lägenheten var värst.

 

Alla upplevelser var vidriga på alla sätt och vis... men det värsta var väll just det faktum att hon dog. Livet är fruktansvärt svårt utan henne, jag saknar henne hela tiden och jag blev kroniskt traumatiserad av det, även om jag inte riktigt vet vad det innebär. Kronisk maladaptiv stressreaktion heter det.

Det känns som att jag bara kan prata om det som är positivt, det känns som att jag inte får gråta över henne bara för att det snart har gått 5 år.

 

 

Älskade vackra underbara bästa mamma, jag behöver dig.